Om någon för ett par år sedan hade berättat för mig att jag den 10 april 2010 skulle söka in till Idol, skulle jag förmodligen skrattat så jag kiknade. Ändå var det precis det jag ägnade gårdagen åt. Det började som en tokig idé, nånting galet man borde göra bara för att, och det slutade med att vi gick upp i går morse klockan halv sju och drog iväg till Svenska Mässan, där intagningen skulle hållas.
Det var grymt kallt att stå där innan solen hade letat sig över hustaken, och jag vågar knappt tänka på hur det varit för dem som övernattat utanför mässan… Konstiga saker hände i kön. Som följande kyckling, som måste ha varit en intressant mutation eftersom den är den enda kyckling jag nånsin sett som har päls istället för fjädrar.
Som tur var hade jag med mig det bästa möjliga sällskap man kan tänka sig, utan vilket jag aldrig hade gjort verklighet av den här galna idén. Och hon i sin tur hade med sig sin nyinköpta iPhone, så vi fördrev tiden med att försöka slå varandras rekord i Falldown och DoodleJump. Och så tog hon några bilder också, tyvärr inga på sig själv.
Det var kul att studera de tusentals andra som stod i kön. Det visade sig vara mer eller mindre obligatoriskt med Converse-skor.
Till slut blev vi insläppta och resten är inte sådär jätteintressant. Efter många om och men ropades mitt nummer upp och jag fick komma in till juryn, som ställde lite krystade frågor om vem jag hade som förebild och så vidare. Sen började jag sjunga Lars Winnerbäcks “Kom Änglar”, men hann bara två verser och en refräng innan de avbröt.
“Tack, du behöver inte fortsätta.”
Jag tänkte att “Jahapp, då var det bara att packa ner gitarren och dra härifrån”, när de fortsatte.
“Jag kan säga direkt att det här är bra. Det är inte bara bra, det är JÄVLIGT bra. Jag har aldrig hört nån göra den här låten bättre. Du gör den bättre än Winnerbäck.”
Jag stod där och stirrade som ett fån.
“Men vispop är inte vad vi letar efter i Idol. Be nästa deltagare komma in när du går ut.”
Så nu är jag nöjd. Jag fick både bekräftelse och slapp vara med i Idol. Men jävlar vad trött jag var efter alla timmar i kön och där inne. Och grejen var att jag skulle vidare till Partille där jag hade en spelning på kvällen, på en stödgala för jordbävningsoffren i Chile.
Det blev en spelning med betydligt större publik än den lilla juryn, men med betydligt sämre uppslutning än de många tusen som köat för Idolintagningen. Totalt var det kansk 40 i publiken. Men så jävla mycket roligare! Massa bra artister, och det gick både jättebra och var jättekul att spela. Men sen fick jag extranummer, och då tog hjärnan slut. Jag kämpade mig igenom texten, rafsade ihop mina grejer, stapplade till tåget och somnade innan vi lämnat Partille.
Det är lite intressant, att så många tusen hellre utsätter sig för 10 timmars kö för att bli utskälld av en jury, än att gå på en konsert med massa bra artister, för att stödja jordbävningsoffren i Chile.
(Alla foton tagna av Agnes Leijon)
