politik – Sida 6 – Emanuel Blume

Paris: Tango, rasism och sexobjekt

Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d’Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!

Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.

Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.

Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.

Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet ”feminist” är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.

Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.

Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.

Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.

Hur mycket är man värd – egentligen?

Jag hade en diskussion igår på påskafton med ett gäng vänner, och den fick mig att känna mig ganska obehaglig till mods. Vi pratade om det här med att arbeta utan lön, eller med väldigt låg lön. Det sades runt bordet att man inte skulle acceptera att gång på gång ställa upp och göra saker utan att få skäligt betalt. Då säljer man sig själv till underpris.

Jag kom in på att de flesta av mina spelningar jag gör på olika ställen är utan betalning. Förra veckan spelade jag t.ex. på Henriksberg för stökiga pubgäster utan betalning. Nästa vecka har jag en ideell spelning för en solidaritetsrörelse, och i början av juni ska jag upp till Stockholm och spela på ett tidningsjubileum, också utan att få betalt. Det händer såklart att man får betalt. Jag spelade på Gamlestans bibliotek med ABF som arrangör för nån månad sen, med 600 spänn i gage. Men runt bordet pratades det om att man brukade engagera föreläsare till olika företag för 20000 plus hotell och resa.

Plötsligt kände jag lite ångest. Jag har arbetat i tio år, både på scen och i mer traditionella jobb, men väldigt sällan tagit nåt betalt. Är det sålt mig billigt jag har gjort? Eller rentav prostituerat mig, som någon vid bordet tillstod?

Jag har sommarjobbat för 30 kr i timmen, jobbat som städare för 79 spänn i timmen, på förskola för 81 spänn och i allehanda ideella sammanhang utan betalning alls. Jag gör radio gratis, jag har engagerat mig politiskt gratis i 8-9 år, ställer upp på gratis spelningar, håller gratis föreläsningar, gör miljöutredningar gratis, hjälper företag och organisationer med miljöpolicies och handlingsplaner gratis, tar fram utbildningsförslag gratis, arrangerar musik gratis, skriver låtar gratis, skriver tidningsartiklar gratis, åker till Kenya och arbetar med biogas gratis, ger sånglektioner gratis, skriver blogginlägg om att göra saker gratis gratis…

Det är inte så att jag tycker att allt man gör måste ge profit, men jag lever på sparade CSN-pengar och det enda jag har råd med är hyran och lite mat. Ändå jobbar jag hela dagarna. En del av det jag gör ger såklart lite inkomst, framför allt de gitarrlektioner jag börjat ge nyligen, men när jag berättade om dem vid påskbordet skakade man på huvudet och sa att jag tog alldeles för lite betalt.

På en anställningsintervju jag var på för ett tag sedan kändes jobbet så nära. Vi kom bra överens, jobbet verkade jätteroligt och jag kunde ge bra svar på alla frågor de ställde. De pratade om en ingångslön på minst 25 000 i månaden, och jag tänkte (men sa inte) att sådär mycket pengar finns ju knappt. Det är mer än vad jag haft i taxerad årsinkomst de senaste åren. Igår vid diskussionen runt bordet sa nån att lönen hennes son hade var så dålig, så han ville byta jobb. Han hade 28 000 i månaden.

Det är så svårt att leva i två verkligheter samtidigt. I den ena är ingen intresserad av det man gör om man tar betalt, och i den andra funderar man om det här är sista hyran man har råd att betala.

80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter ”Att leda nästa generation” och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som ”otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens”.

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation". — Emma Pihl, författare till boken ”Att leda nästa generation”.

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.

Det kryllar av dem!

Här kommer ytterligare en uppföljare till det jag skrev om Den stora förnekelsen, boken av Johan Rockström och Anders Wijkman som jag pratat om i ett par dagar nu. I tisdags skrev jag om olika typer av klimatförnekare och igår om deras vanligaste argument. Jag avslutade gårdagens inlägg med att det kryllar av lösningar på alla de här problemen, och efter påtryckning från läsare kommer jag här att ta upp några av de viktigaste.

Vindkraftspark till havs. Jag tog med bilden mest för att jag tyckte den var så vacker.

Jag kommer att dela upp lösningarna lite slarvigt i Beslutsfattare och Individer.

Beslutsfattare

• Många stora miljöproblem idag handlar om att vi överutnyttjar naturresurserna. Det kan vara fiskbestånd, skog, mineraler osv. När företagen som utnyttjar resurserna gör sina ekonomiska kalkyler syns inga kostnader för att man förstör dessa resurser. Ur ett traditionellt samhällsekonomiskt perspektiv tjänar vi på att kalhugga skogar, släppa ut gifter och ge barnen cancer. Detta eftersom det då skapas nya jobb och genereras intäkter som ökar vår BNP. Detta är heltokigt såklart, och en lösning är vad man brukar kalla för att internalisera externaliteterna. Förenklat betyder detta att man ”sätter en prislapp” på saker som tidigare inte hade någon prislapp. Ren luft, biologisk mångfald med mera. Det kan vara genom skatter, avgifter och annan lagstiftning. Poängen är att det ska kosta vad det är värt. Det ska löna sig att ta hand om resurserna, inte som idag, att förstöra dem.

• Att införa särskilda avgifter på nyutvinning av ”jungfruliga råvaror”. Det handlar om råvaror som inte återbildas eller återbildas extremt långsamt, som metaller, fossila bränslen, uran, osv. Detta ska gynna återvinning av exempelvis metaller, som är enormt mycket mer resurseffektivt än nybrytning.

• Att ifrågasätta den ägandenorm vi har idag. Att köpa och äga saker är inte alltid särskilt bra i ett längre perspektiv. Många varor produceras idag för att hålla ett kort tag och sedan ersättas. På så sätt tjänar producenterna som mest, eftersom de då får sälja mera. Har man istället ett system där kunden inte äger, t.ex. en dator, utan hyr eller lånar på något sätt av producenten, ligger det i producentens intresse att varan håller länge, kan uppgraderas och inte går sönder och behöver bytas ut.

• Grön skatteväxling. Exempelvis kan man minska skatten på vanliga intäkter, men öka med motsvarande mängd på miljöbelastande verksamhet. T.ex. allt som tär på de begränsade naturresurserna.

• Inför minskad arbetstid. Vi har idag ett materiellt överflöd men brist på tid. Vid minskad arbetstid får man mer tid över för sina intressen, sin personliga utveckling, sina vänner och sig själv. Intäkterna minskar, men kan kompenseras av den gröna skatteväxlingen. Detta innebär också att man tvingas tänka över sina konsumtionsvanor.

• Lyssna på vad forskarna säger!! Våga ta obekväma beslut! Forskare har ofta arbetat fram genomtänkta planer och åtgärdsprogram. Ta ansvar som beslutsfattare och följ dessa.

Det finns många många fler exempel, men det här var några av de viktigare.

Individer

• Ta aktiva beslut i din konsumtion. Välj tåg framför flyg. Överkonsumera inte. Handla lokalt, rättvist och miljömärkt. Tänk över vad du behöver köpa och vad du istället kan låna, dela eller hyra. Det kommer även att gynna din egen ekonomi.

• Ifrågasätt dina transportvanor. Behöver du ha bil i stan? En bil drar inte bara bränsle, utan tar också upp plats i stan, släpper ut avgaser, kräver enorma mängder naturresurser att producera och utgör en trafikfara. Bilpooler är bra för den som behöver bil nån gång ibland. Cykla går i regel fortare än bil i Göteborg idag enligt min erfarenhet. Även här kan du spara massor med pengar.

• Hur mycket slänger du? Svenskar slänger enorma mängder mat, och det mesta behöver inte slängas. Köp inte mer mat än du vet att du kommer att äta upp. Ofta slängs ungefär 1/3 av den mat man köper in. Och när du slänger, få ändan ur vagnen och sopsortera! Det är så enkelt!

• Vad äter du? Köttproduktion världen över står för mer utsläpp av växthusgaser än all världens fordonstransporter (FAO, 2006). Ändå pratar man mycket mer om bilar än om köttätande. Den hårda sanningen är att köttproduktion är en stor del av orsaken till den globala uppvärmningen. Det betyder inte att alla behöver bli vegetarianer över en natt. Men varje måltid du äter vegetariskt (vilket ofta är nyttigare, mer näringsrikt och billigare) innebär ett minskat tryck på naturresurserna.

• Det där vanliga med att byta ut glödlampor, släcka i rum du inte befinner dig i, inte ha saker på standby och allt det där vi redan kan.

Återigen är det här bara en liten liten andel av alla lösningar. Jag valde här att inte ta upp en massa fiffiga tekniska lösningar. Det kan bli ett annat inlägg.

Med tvivlet som vapen

Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.

Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.

Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.

Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.

Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.

Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.

Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.

Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.

Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.

Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några ”onaturliga” koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi ”på konstgjord väg” ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).

Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.

Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.

Det är inte försent, men det är fanimej bråttom!

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen ”Den stora förnekelsen” som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar ”hockeyklubbor”, vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av ”aktörer” i klimatfrågan.

1. ”Det är redan kört”-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket ”vanligt folk”. Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till ”externa effekter”, som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är ”naturliga förändringar”. Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!

Att hata feminism

Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.

Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. ”Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor.” skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. ”Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal.”

Inlägget avslutas med orden ”Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det.”

Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.

Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.

Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.

Härdsmälta i kärnkraftverk utanför Tokyo?

Jag hade egentligen tänkt skriva om helt andra saker idag, men för ett tag sedan ringde min pappa upp mig på Skype och sa att jag skulle slå på radion. Det gjorde jag, och fick höra om kärnkraftverket i Fukushima, 20 mil utanför Tokyo. Ni som läser det här vet säkert redan mer än jag, men när jag fick höra om hur kylsystemen hade brutit samman i två reaktorer och risken för härdsmälta växte gick luften ur mig.

En härdsmälta innebär att den radioaktiva härden i ett kärnkraftverk blir så varm att den helt enkelt smälter. Uranet som används i härden utvecklar enorma mängder värme, samtidigt som det sönderfaller och avger strålning.

Senast jag hörde på nyheterna trodde man inte att det inträffat någon härdsmälta, men man kunde inte garantera att det inte skulle göra det. Folk uppmanas att hålla sig inomhus och kraftverket övervakas minutiöst.

Man kan tycka att de stackars japanerna fått utstå nog med lidande med resten av jordbävningen och tsunamin. Det senaste jag hörde var att skalvet var 9,1 på Richterskalan. Ett skalv på över 9 inträffar rent statistiskt en gång vart 20e år. Den starkaste jordbävningen som uppmätts var på 9,5 och inträffade i Chile 1960.

Japan är det land i världen som är allra bäst rustat för att klara av jordbävningar, hörde jag på ekonyheterna. Det låter ju bra. Men om säkerhetssystemen i ett kärnkraftverk utanför Tokyo bryter samman och risken är stor för en härdsmälta, vad händer då om nästa skalv inträffar i Korea? Frankrike? Iran?

Fula fiskar

För några år sedan blev började en ”ny” fisksort bli populär i svenska mataffärer. Pangasius, eller hajmal, är en odlad vitfisk från Vietnam. Den exporteras från Asien till hela världen, där den säljs billigt i frysdiskarna.

I början hörde jag mycket positivt om fisken. Den odlades hållbart i stora dammar, med husbåtar som körde runt på dammarna och fiskade upp den vuxna fisken, filéade och förpackade direkt på husbåten. Det lät bra tyckte jag, effektivt och utan onödiga transporter. Och god är den också.

Men så i höstas avslöjade Världsnaturfonden att produktionen inte var så bra som den utgav sig för att vara. Hajmalen föddes upp med fiskmjöl från annan fisk, framför allt mängder av ansjovis som är en viktig matfisk för lokalbefolkningen. Denna överfiskas i området och hotas av utrotning. För att maximera hajmalens tillväxttakt får de stora mängder fiskmjöl, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig allt, utan mycket blir enbart fiskbajs i de stora dammarna. För att fiskarna inte ska dö av sjukdomar i den här miljön har man mängder av antibiotika i vattnet.

När detta kom fram rödlistade Världsnaturfonden hajmalen, och uppmanade folk att sluta köpa den. Men den vietnamesiska regeringen blev sur och hotade med att slänga ut WWF ur landet. Resultatet blev att WWF drog tillbaka rödlistningen och istället klassade fisken som ”på väg mot hållbar produktion”.

Så nu vet man inte riktigt vad man ska tro. Man ska nog vara försiktig med att köpa hajmal. Vietnamesiska myndigheter har lovat att öka andelen miljöcertifierad hajmalsodling, men det återstår att se hur väl det går. Man kan ju hålla tummarna.

Fiskodling, förresten. Vilket konstigt ord.

Jag vill tydligen ha en biltunnel…

När jag cyklade hem från affären igår fick jag syn på följande affisch från socialistiska partiet:

Jag blev lite paff. Nu gör min begränsade mobilkamera inte riktigt affischen rättvisa, men vad det står är alltså att ”Politikerna i (s), (v) och (mp) vill att pengarna ska gå till en BILTUNNEL och inte till SKOLOR eller FRITIDS … det tycker inte vi är ok.”

Jaså? Det var en överraskning för mig. Visserligen har jag inte varit särskilt politiskt aktiv de senaste åren, men att miljöpartiet plötsligt skulle förespråka en biltunnel, som vi så länge har propagerat emot (till förmån för bättre cykelbanor och kollektivtrafik, samt trängselavgifter i innerstan) låter väldigt konstigt. Jag är dessutom ganska skeptisk till att vänstern skulle vara särskilt positiva till en biltunnel.

Så, all heder åt socialistiska partiet för att de affischerar och visar sitt engagemang trots att det inte är valtider, men det hade ju varit trevligt om det som stod på affischerna faktiskt stämde. Sen kan man ju undra varför man väljer att vara aggressiv mot S, V och MP. De borgerliga partierna ligger väl förmodligen ännu längre ifrån dem vad gäller politiska åsikter. Eller?