Etikett: språk

Igår skrev jag ju om det här med att vara duktig. Vad det egentligen betyder. Har fått en del reaktioner åt flera olika håll, vilket tyder på att fler än jag hyser starka känslor för det här med duktighet! Så här kommer nån slags uppföljare.

Först och främst skiljer det ju väldigt mycket från person till person vad man lägger i ordet. För vissa kan duktig betyda precis samma sak som skicklig. För mig är duktigt något annat, något ganska svårdefinierat. Jag ska inte upprepa det jag skrev igår men i korthet ser jag att vara duktig som något ganska osjälvständigt. En bedömning som någon annan gör utifrån en redan fastlagd mall. Att säga ”Åh, vad du är duktig!” till någon kan jag känna är snarare nedvärderande än uppvärderande.

Men så var det nån smart person som påpekade att hon själv ofta kände sig duktig. Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Att man själv känner sig duktig måste ju vara en ganska ärlig känsla, eller? Jag antar att jag också kan känna mig duktig ibland. Det blir liksom en annan grej när man tänker det om sig själv än om någon annan.

Ett sammanhang där man ofta får höra att man är duktig är vad gäller hälsa och träning. Jag har t.ex. i princip slutat äta godis (om det inte är fest eller nåt speciellt sammanhang, vilket det kanske är ganska ofta…) och får ofta kommentaren om jag tackar nej till nån som håller upp en godispåse: ”Åh, så du äter inte godis? Vad duktig du är!”. Men liksom, för mig är det inte duktigt. Det är ju rent vinstintresse från min sida. Jag vill ha bra tänder och inte bli tjock. Det är i princip egoism. Kan man vara duktig och egoistisk samtidigt?

Men som sagt, människor lägger uppenbarligen inte samma mening i ordet duktig. Många säger ”Åh, vad duktig du är!” och menar enbart positivt med det. Jag vill inte på något sätt skälla ut eller klanka ner på dem.

Jag skulle tro att det som gör att jag har svårt för ordet, är att vissa använder det (oftast omedvetet) som en försvarsmekanism. Om vi nu tar hälsa och träning som exempel. Man kanske känner att man själv egentligen vill träna mer och äta mindre godis, och tycker att den som då gör det är ”duktig”. Man uppfattar att det finns en norm att för att vara lyckad ska man träna och inte äta onyttigt, och följer man den normen är man duktig. Alltså berömmer man den som tränar och äter nyttigt för att följa normen snarare än att göra det hen gör eller inte gör, och placerar därmed sig själv i ett ljus av att inte följa en norm, vilket känns mycket bättre än att ”leva osunt”.

Eh, jag kanske bara svamlar. Egentligen blir jag nog glad om nån kallar mig duktig, men jag skulle ha väldigt svårt att kalla någon annan det. Beroende på situationen förstås.

Det är väldigt sällan jag säger till folk att de är duktiga. För mig betyder att vara ”duktig” att man, med en viss egen uppoffring, uppfyllt någon annans krav. Något som man skulle kunna säga till små barn, t.ex. som lärt sig att göra någonting trots att de själva inte har en intuitiv förmåga att förstå varför det är bra. När de lär sig snyta sig, till exempel, trots att det är obehagligt för dem.

Men att säga till exempel till en artist att hen är duktig, efter att ha genomfört en lyckad konsert, är något annat. Det blir något nedlåtande. ”Åh, vad duktig du är, som sjöng så fint.” Det är som att hen gått i skolan och läraren klappar henom på huvudet. Hen kan vara skicklig, grym, begåvad, flitig eller jävligt vass, men duktig?

Jag fick höra för ett tag sedan att jag var duktig som tränade och sprang och cyklade såhär års, och jag hade lite svårt att hålla tyst (men det gjorde jag). Det är ju liksom inte för nån annans skull jag gör det. Jag gör det för att jag tycker det är kul, det är skönt, man mår bra, man kommer snabbt fram om man cyklar, osv. Det har ingenting med duktighet att göra!

Samma sak när det gäller olika former av miljöengagemang. Man får höra att ”Vad du är duktig som sopsorterar!”, ”Vad duktigt att du äter vegetariskt.” Men vadå duktigt?? Att jag väljer vad jag vill göra av mina sopor eller vad jag vill äta för mat är väl inte duktigt? Att det får konsekvenser för både mig och andra huruvida jag väljer att sopsortera eller inte göra det, eller vad jag väljer att äta, är en annan sak. Men kalla mig inte duktig. Det är på nåt sätt att man förminskar en människas egna vilja och egna beslut genom att säga att hon är duktig. Som att man egentligen gör det för nån annan, och inte för att man är mogen nog att se konsekvenserna av sina handlingar.

Jag cyklar såhär års. Det är kanske lite korkat, möjligen modigt, och rätt coolt. Men det är tamejfan inte duktigt!