Emanuel – Sida 40 – Emanuel Blume

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan ”valresultatet” på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen.

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna.

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så.

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Är vi för dumma för det här?

En sak jag har funderat på mycket under de senaste åren är varför det är så förbannat svårt att ändra levnadsmönster. Jag har jobbat med många projekt som går ut på att medvetandegöra folk om hållbarhetsfrågor och varför det är nödvändigt att anpassa vissa saker vi gör i vårt dagliga liv om vi vill att våra barn ska kunna leva med samma standard som vi.

När man jobbar med barn och unga får man ofta kommentaren att ”Nej, du kan inte jobba med levnadsvanor och tankemönster hos dem, de är upptagna med att forma sin egen personlighet”. Och att barn har fullt upp med att ta reda på vilka de är stämmer ju, och bekräftas av Freud, Jung och alla möjliga psykogubbar. Men när man jobbar med vuxna hör man sedan att ”Nej, de har redan fastlagt sina levnadsvanor. Det är försent att göra något.” Jobbigt läge.

I grunden handlar det om att vi människor nu har jobbat oss upp till en teknisk, ekonomisk och materiell standard som aldrig har existerat tidigare i världshistrorien. Åtminstone vi i vår del av världen. Vi kan ta oss till andra sidan jorden på en och samma dag, vi kan kommunicera med vem som helst på en halv sekund, vi har obegränsat med mat och vi har gått från att handla till att shoppa (dvs vi tillfredsställer inte längre våra basala behov utan våra behov av stil och identitet).

MEN! Vi är fortfarande rent genetiskt i princip samma människor som vi var för tiotusentals år sedan. Och det är gener som säger oss att saker vi gör som inte får en direkt effekt i form av en belöning sorteras bort ur vårt beteendemönster. Det är därför vi t.ex. köper besprutad och industriellt framtagen mat, för att vi får en direkt belöning i form av lägre pris, medan belöningen för att köpa hållbart producerad mat kommer i form av ökad biologisk mångfald, renare luft och vatten, och så vidare under de kommande åren. En sådan belöning är vi inte genetiskt anpassade till att värdera.

Detta är inget nytt på något sätt, utan grundläggande psykologi. Men vad jag har funderat på är om det kanske är så att vi är genetiskt begränsade till att komma högre än en viss levnadsstandard. Vi kan komma upp till en viss nivå, men ju ”bättre” vi får det i form av materiella tillgångar desto mer slår vi undan benen för oss själva eftersom vi inte har generna att hantera det.

Vi är fortfarande aporna som slänger sin skit bakom en buske. Skillnaden är att våra genetiskt identiska förfäder hade avfall bestående av ben och stenar, medan vi har avfall som består av kemikalier, elektronik och utbränt kärnbränsle.

Kanske har vi nått maxgränsen för vad människorasen kan hantera? På samma sätt som att neanderthalmänniskan inte kunde komma längre än en viss teknisk nivå på grund av sina gener, har vi homo sapiens nu också stött på ett övermäktigt hinder?

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med ”helt blodigt” med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln ”No Pressure”. I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:

Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, ”No Pressure”, återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att ”Känn ingen press, ni gör som ni vill” och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

Stå vid spisen och föda barn

Min kompanjon och ex-sambo Isabel var på besök igår kväll. Vi drack te och slaktade dikter. Men det var inte det jag tänkte fokusera på i det här inlägget.

Isabel går numera på Kvinnofolkhögskolan på Masthuggstorget. I samband med valet hade de haft en debatt på skolan där de etablerade politiska partierna deltog, inklusive Sverigedemokraterna. Debatten hade rört genus- och jämställdhetsfrågor. Det slog mig att jag inte visste så mycket om Sverigedemokraternas åsikter i andra frågor än invandrings- och säkerhetsfrågor. Har de ens några andra åsikter?

Uppenbarligen har de det. I deras principprogram hittar man formuleringar som ”Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad.” och ”Sverigedemokraterna anser … att kommunerna inte skall bedriva barnomsorg, utifrån ett genusperspektiv, där olikheterna inte tillåts.”

Jag låter här bli att kommentera, och lämnar det till läsarna. Vill dock tipsa om en kort film, som visserligen inte är det minsta objektiv, men som på ett ironiskt (och ganska elakt) sätt illustrerar innehållet i SDs principprogram. Filmen är gjord av elever på Kvinnofolkhögskolan.

Och som bonus kommer här ett inlägg från Soran Ismails videoblogg.

Minimyror och telefonsvarvare

Efter anstormningen av politiska inlägg på den här bloggen omkring valet kommer här ytterligare ett ganska harmlöst inlägg, för att väga upp det hela. Den här gången handlar det om datorns automatiska stavningskontroll.

Jag tillhör de där som surt stänger av alla rättningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammet. Använder jag en mening som inte tycks ha något verb eller uttrycker mig ålderdomligt eller talspråkligt finns det en anledning till det. Sen kan man alltid göra en stavningskontroll när man är klar, och slippa de irriterande röda och gröna strecken.

Men skriver man direkt i webläsaren får man ofta stavningsförslag vare sig man vill eller inte. Det går säkert att stänga av, jag har bara inte fått tummen ur än. Här är några exempel på vad min dator tyckte att jag skulle skriva istället för det jag skrev.

”Minimera” finns det tydligen inget som heter. Däremot finns det minimyror. Dessa skulle kunna krypa omkring i minilera, utanför den lilla dalsländska staden minimora.

”Telefonsvarare” är tydligen inte heller ett ord som finns. Men om man inte slänger sin telefon är man ju en telefonsparare, och gör man egna telefoner i slöjden är man följdaktligen en telefonsvarvare. Vad en telefonsvirare gör vet jag inte, men man kan ju gissa.

Pizzan som är vad den heter!

Ungefär en halv minuts promenad ifrån min lilla lägenhet ligger Godhems Pizzeria. En ganska anspråkslös liten pizzeria på ungefär 4 kvadratmeter, men med riktigt goda pizzor. Min favorit just nu, som jag köpte igår kväll, heter Osam. Och den är, precis som den heter, awesome.

Nu kände jag att det här börjar gränsa till dold produktreklam, men det är det alltså inte. Möjligen nån slags recension. Fårost, färsk tomat, lök, peperoni och persilja. Mmmm, awesome.

Att fylla år i rymden

Gissa vem som ringde imorse? Jo, Sveriges Radio P4! De ville göra en intervju om Slottspod, radioprogrammet om astronomi som jag spelar in tillsammans med Gunnar Sporrong och Katja Lindblom!

Nu har det gått ett år sedan vi spelade in första avsnittet av Slottspod på observatoriet i Slottsskogen. Det som började med nervösa diskussioner om alldeles för avancerade ämnen, inspelat med en iPod, har nu utvecklats till en fullfjädrad populärvetenskaplig radioshow om astronomi!

Och i morse ringde dessutom Sveriges Radio och ville göra en intervju! Den kan höras i eftermiddag någon gång i P4. Vid fyra-femtiden om jag minns rätt. Men medan du väntar på det, eller om du läser det här efter att det sänts (även om det säkert går att höra på www.sr.se) kan du lyssna på själva jubileumsavsnittet av Slottspod.

Klicka här för att höra jubileumsavsnittet direkt.

Eftersom det är en podradio-sändning (därav det lite töntiga namnet Slottspod) går det att prenumerera på programmet så att du automatiskt får hem programmet till datorn och mp3-spelaren, om du har en sån. Klistra bara in adressen

www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml

i iTunes eller något motsvarande program så får du nya nummer automatiskt varje månad!

Här ligger en höna begraven!

Jag var på Willys igår och handlade. Då fick jag syn på följande annons i billiga-saker-som-vi-säljer-just-nu-bladet som alltid ligger i en lådan när man går in i affären.

Trodde först inte att jag hade sett rätt. 16.90 kr för en HEL KYCKLING? Hallå liksom. Menar dom att det är möjligt att föda upp en kyckling, utfordra den, frakta den till slakteriet, slakta den, paketera den och transportera den till affären för 16.90?!

Hur gör man för att utföra det arbetet så billigt? Dessutom ligger det ju i priset löner till arbetarna i affären och affärens hyra, osv. Och naturligtvis hyra och löner till de som fött upp, fraktat, och slaktat kycklingen.

På något sätt har jag väldigt svårt att tro på att man göra det på ett hållbart och djuretiskt sätt för 16.90. Faktum är att jag egentligen tycker det är ett hån. Tror producenterna/försäljarna att vi går på att det verkligen går att göra så billigt, utan att något måste vara fel? I Kenya som jag besökte förra året, där priserna på mat är mindre än en tiondel av vad de är i Sverige, kostar kyckling många gånger mer än såhär.

Eftersom jag har en del insikt i den svenska fågelindustrin vet jag att det tyvärr används ganska brutala metoder för att maximera vinsten och minimera kostnaderna hos kycklingproducenterna. Metoder man helst inte talar högt om, men som bland annat involverar att man mal ner kycklingar som dött genom ihjälhackning, i kvarnar och ger som foder åt de andra kycklingarna.

Så för att avsluta det här inlägget kan jag säga att om jag nu köpt kyckling, vilket jag av naturliga skäl inte gör, så hade jag inte köpt den här. ”Få pengar över till annat” som det står i rubriken, betyder tydligen att det blir FÅ pengar över till annat. En hållbar och etisk produktion, till exempel.

Käcka songs, napoleonhattar, och en jäkla massa gas. En brumtuff helg!

Det har varit en intensiv helg – på många sätt. I lördags var det dags för 10-årsjubileum för GAS-klubben (GAS = Galenskaparna och After Shave) och den nya föreställningen Hagmans Konditori. Hade länge sett fram emot dagen och varit spänd på den nya föreställningen.

Vi började med 10-årskalas på Park Lane, med champagne, tårta och diverse GAS-grejer. Det hölls tal, gjordes tävlingar, botaniserades i böcker, filmer och skivor, GASklubbsmedlemmar uppträdde på scenen (inklusive undertecknad med Bara Ben-inspirerade alstret Prostituerad Partypingla), och det hela utmynnade i att 140 pers sjöng karaoke till Gôtt å leva. Okej, ganska nördigt var det, men hellre vara nörd och ha skoj än icke-nörd och ha tråkigt. Och skoj var det!!

Sedan några timmar för middagspaus, då jag åkte hem och värmde lite rester. Champagne på Park Lane kräver ju att man kompenserar med lite kidneyböngryta och ris. Vid sjutiden var det dags igen, för då började själva föreställningen. Jag och Agnes, samt 138 GAS-medlemmar till tog plats i salongen på Lorensbergsteatern.

Och föreställning var… bra. Det är svårt att säga nåt annat efter att bara ha sett den en gång. Det var inte kicken man fick efter att ha sett Casinofeber eller C Eriksson Solo, men jag skrattade ändå så jag kiknade, och käkarna höll på att gå ur led efter några timmars konstant flinande.

En snabb sammanfattning av handlingen: Fyra vänner i 65-årsåldern möts efter att inte ha träffats på 50 år, på en modern kaffebar. Tillsammans inser de att kaffebaren är vad som en gång var deras stamcafé; Hagmans Konditori. De förflyttas 50 år tillbaka i tiden och upplever sina liv på nytt. Funderar över vad som blev bra, vad som inte blev det, varför det som blev bra blev bra och om det egentligen kan bli dåligt. Slutsatsen är nåt i stil med att ”Mycket var nog bättre förr, men tamejfan inte allt.” Det är ungefär hela handlingen. Ändå älskade jag föreställningen rakt igenom.

Teknisk sett var det en ren njutning. Dekor, kostym, teknik, allt det där var underbart snyggt och med en fantasifull Rolf Allanig touch som gjorde att man njöt i fulla drag av bara kolla på scenen.

Musiken var också grymt bra. Tajt, svängigt och ösigt. Låtarna var härliga både text- och musikmässigt, och jag önskade direkt att jag hade en skiva med all musiken på. Det enda negativa var att det blev lite väl mycket bluestolvor efter ett tag.

Det som gjorde föreställningen lite annorlunda än tidigare föreställningar var att det saknades politiska undertoner. I alla fall några skarpa sådana. Det är just dessa som jag annars älskar mest hos Galenskaparna. Ändå var den här föreställningen som sagt det bästa jag sett på länge. En hyllning till kaffe och kakor, blues och swing, humor och värme. Öh, japp.

Efter föreställningen blev det mingel i Lorens bar. Trevligt, men trött var man och hem och sov gjorde man. För nästa morgon var det ju dags att gå upp och ta bussen ut till Tjörn för helgens spelning tillsammans med Isabel. Och det gick också bra! Inte lika ösigt som GAS kanske, och inte lika mycket publik, men trevligt var det.

Här är två filmsnuttar från spelningen jag gjorde häromveckan, i brist på material från gårdagens spelning. Ajöken sålänge!

Vända Blad – ett försök till poplåt.

Hamlet på 2000-talet.

Partierna du inte visste fanns

Det är spännande det här med demokrati. Förutom våra ”vanliga” partier finns ju lite småpartier på riksnivå. Dels faktiska registrerade partier, med egna valsedlar, med kända namn som Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, och mer okända som Spritpartiet, Befolkningspartiet och Li Yu Chen Anderssonpartiet.

Men riktigt spännande blir det inte förrän man undersöker vilka partier som INTE beställt några röstsedlar, men som folk ändå röstat på. Vad sägs till exempel om att rösta på

• Fantomen
• Kungen
• Bamsepartiet
• Gud (!)
• Hammarby IF
• Sexualdemokraterna
• HUNDPARTIET – Hunden, människans bästa vän
• Bronsålderspartiet
• Jan Lennartssons röda byxparti
• Tji fick ni! (Från mitt eget valdistrikt!)
• Putsa Reinfeldts flint-partiet

…och så vidare. Ibland undrar man. Och till och med jag inser att det faktiskt finns konstigare partier än Vägvalet.