Emanuel – Sida 43 – Emanuel Blume

Friheten på två hjul

Det har ju blivit något av en tradition nu, eftersom det här är tredje året i rad som jag åker ut på en längre cykelresa med några vänner under sommaren. 2008 blev det Köpenhamn, 2009 blev det Oslo, och 2010 blev det… öh… Båberg, utanför Vänersborg.

Anledningen till att det blev så kort den här gången var att folk skulle jobba och hålla på, så vi fick bara loss tre dagar. Resultatet blev att vi cyklade upp till Stellas familjs torp utanför Vänersborg, stannade där en dag, och sen cyklade tillbaka igen. Übermys!

Här är några bilder från resan:

Fikapaus nånstans i närheten av Hjärtum utanför Trollhättan. Jobbigt att vara den med kameran. Man kommer aldrig med på bilderna.

Framme! Det här är skogen utanför torpet.

Vi tog en kvällspromenad och tittade på älvdansen.

Dags att bryta ihop och cykla hem igen! Hemfärden gick snabbt som blixten.

Och nu är vi alltså hemma igen. Det finns lösa planer på att cykla betydligt längre nästa år. I Storbritannien nånstans, kanske? Nån som vill hänga på?

Det börjar bra…

Planen för idag var enkel. Jag skulle

1. Vakna.
2. Cykla till till tandläkaren där jag hade en tid 07.40.
3. Cykla in till Stenungsund och ta bussen till Göteborg.

En enkel plan. Vad skulle kunna gå fel? Ganska mycket, skulle det visa sig. Det började egentligen redan igår, då jag under en konsert som jag arrangerade skulle lyfta ner en högtalare från ett stativ, tappade balansen, och sträckte ryggen. Aj.

Resultatet blev att jag fick ryggskott, som gjorde så ont hela natten att jag inte kunde sova. När jag sovit mina 2-3 timmar insåg jag att jag inte orkade cykla till Skärhamn på den lilla sömnen. Pappa fick köra. Jag kom in till tandläkaren 7.35 och de började borra runt 7.40. Och de fortsatte. Och de fortsatte. Bytte borr. Satte in ny bedövning. Bytte borr. Satte in ännu mer bedövning. Det tog aldrig slut.

Fattar ni hur jobbigt det är att hålla upp käkarna så länge?? Till slut fick dom sätta in nån slags bitkloss för att jag inte skulle få totalkramp. Och hela tiden gjorde det svinont i ryggen. När jag skulle skölja munnen inemellan vändorna fick de hissa upp hela stolen eftersom jag inte klarade av att resa mig med ryggskottet.

Och så höll det på. När de äntligen borrat färdigt var jag helt vimmelkantig. Bedövningen kändes som att den satt i hjärnan. Igenfyllningen av hålet tog 5-10 minuter, och när jag reste mig ur stolen var klockan över nio. Jag hade alltså suttit där i en och en halv timme. Varav typ 75 minuter bestått av borrande. Jag var ganska väck, tackade stapplande och gick för att betala.

Då visade det sig att jag inte hade några pengar på mitt kort (eftersom VISSA INNEBOENDE har svårt att komma ihåg att betala hyran…). Så där stod jag med halva ansiktet förlamat och en tandläkarreceptionist som stirrade uppfordande på mig och visste inte hur jag skulle lösa situationen. Som tur var hade pappa inte åkt hem, utan suttit och halvsovit i väntrummet, så han kunde betala. Puh.

Men bedövningen satt i. Jag kunde inte kontrollera vänster ögonlock. Det liksom hängde och slängde och jag kunde inte stänga det utan att dra ner det med handen och hålla det nere. Inget bra läge att cykla in till Stenungsund, tänkte jag. Istället tog jag en tupplur när jag väl var hemma, för att bedövningen skulle lägga sig. 20-30 minuter borde gå bra, tänkte jag och ställde en klocka på 30 minuter.

Sen vaknade jag plötsligt av att pappa kom in i rummet. Klockan var då 12.15, och jag hade sovit stenhårt i två och en halv timme. Bedövningen satt fortfarande kvar, även om jag kunde kontrollera ögonlocket någorlunda. Jag släpade mig upp. Det var då jag märkte det.

Ryggskottet var helt försvunnet.

Blinka för faaen!

Jag och Agnes var precis nere några dagar i Halland, på hennes familjs sommarställe i Haverdal. Trevligt på alla sätt och vis. Det som var ovanligt var att vi körde bil, utlånad av min snälla bror, istället för att åka kollektivt.

Hade nästan glömt det där med hur svårt folk verkar ha att blinka i rondeller (Ja, jag veeet att det heter cirkulationsplatser men det är ett så klumpigt ord). Detta kan rentav vara den mest ombråkade svenska trafiksituationen någonsin. Alla verkar ha väldigt starka och fasta åsikter, som dock finns i många olika upplagor.

När jag gick i körskola fick jag lära mig att man alltid blinkar på väg ut ur rondeller. Oavsett vilken väg man körde in i rondellen, alltså även när man kör ”rakt fram”. Något som är fullt logiskt, med tanke för att det ofta är helt omöjligt för andra trafikanter att avgöra vilket håll en viss bil kommer ifrån.

Alltså: Blinka alltid när du ska ut ur en rondell oavsett vilket håll du ska ut och vilket håll du kom in. Detta står även klart i Vägverkets regler.

Nu till det lite mer kontroversiella. Jag fick även lära mig i körskolan att man, när man närmar sig en rondell, ska blinka vänster om man planerar att ta sig ut ”åt vänster” i rondellen. Man behåller vänsterblinket när man kör in i rondellen, fram tills man har den utfarten man själv ska ut i som nästa utfart, då blinkar man istället höger och kör ut som vanligt.

Detta är det många som inte håller med om. Alla jag har pratat med som gått i körskola de senaste 5-6 åren har fått lära sig den regeln, men den står inte med i Vägverkets regler. Jag gjorde det själv de första åren, men har nu lagt av på grund av pressen från omgivningen, inte minst föräldrar (som lusläst Vägverkets regelsamling).

Dock finns en stor poäng med att faktiskt göra på det sättet. Om man kommer in i en rondell och möts av en bil som är på väg ut och alldeles korrekt blinkar höger, så är det inte säkert att man ser det, eftersom man befinner sig på denna bils vänstra sida och därför ofta inte kan se den högra blinkersen. OM då alla bilar har för vana att blinka vänster som jag beskrivit ovan elimineras risken att man stannar i onödan eller tar onödiga utkörningsrisker, eftersom man då vet att om den inte ska svänga så blinkar den vänster.

Men jag tycker att det viktigaste vad gäller rondellkörning är att folk lär sig blinka över huvudtaget. Som cyklist, inte minst, är det oerhört frustrerande att stå och vänta på att bilar ska köra vidare i rondeller, bilar som sedan bara nonchalant svänger ur den. Nästan lika frustrerande som att, efter att ha konstaterat att ingen blinkar ut ur rondellen, korsa en utfart och bli halvt nermejad av en ilsket tutande V70.

Den mänskliga tusenfotingen

Ni kanske suckar när ni läser det här men jag kunde verkligen inte låta bli. För de som inte har hört talas om Den mänskliga tusenfotingen, eller The Human Centipede, är det nång slags skräckfilm som hade premiär 2009. Det har varit en massa prat i media om den ”läskigaste filmen som någonsin gjorts” och liknande, och som den skräckfilmsjunkie jag är kunde jag ju bara inte låta bli att se den. Jag tänkte göra kort analys.

Handlingen i korthet: Två amerikanska turister reser genom Europa, får punktering och tvingas söka regnskydd hos en tokig tysk. Han visar sig vara pensionerad kirurg som specialiserat sig på att dela siamesiska tvillingar, och har nu en sjuk dröm om att istället skapa en siamesisk trilling, med ett och samma matsmältningssystem. De amerikanska turisterna opereras ihop med en japan och blir en mänsklig tusenfoting. Sen är det ju dumt att avslöja slutet.

Filmen är tyvärr inget vidare bra. Jag har aldrig hört om konceptet tidigare, och idén har ju potential att bli en riktigt riktigt läskig rysare. Men manuset, framför allt vad gäller dialogerna, är alldeles för tunt. Och skådespelarinsatserna är ibland rent pinsamma. De två amerikanska turisterna både spelar dåligt och har oerhört svaga karaktärer. Nästan så man blir lite lättad när deras munnar sys ihop och de inte kan prata längre (usch, vad cynisk jag känner mig nu…) Den enda skådespelarinsatsen jag faktiskt tycker är bra är Dr. Dieter, den galna kirurgen. Inte för att han i manuset porträtteras som särskilt mångfacetterad, men maken till ”galen-läkare-skådespel” har jag nog aldrig skådat tidigare.

Nu till det jag slogs mest av. När jag läst om filmen har jag läst saker som att den i själva verket handlar om vår rädsla för fysisk missbildning och abnormitet. Jag vet inte om jag håller med. Inte för att jag är någon kulturvetare, men jag tycker mest det verkar handla om amerikaners rädsla för allt icke-amerikanskt. De amerikanska turisterna lever i sin lilla bubbla av kolonialturism, är på väg till nån innenattklubb, köper souvenirer och får plötsligt punktering mitt ute i ingenstans. Naturligtvis kan de inte ett ord tyska. Den första människa de möter är en äcklig tysk man som bara vill sätta på dem, och därefter den galne Dr. Dieter. De stövlar omkring i sina designershorts och höga klackskor i den vilda tyska urskogen efter att ha tvingats lämna sin trygga amerikanska turisthemvist i den numera punkterade bilen.

En intressant grej är att regissören inte är amerikan, utan holländare. Alla karaktärer är så löjligt stereotypa i sina nationaliteter och kön att det är omöjligt att ta det på allvar. Japanen skriker som en ninja i ett dataspel, tysken är tyst, mörk och ond, och amerikanerna är hispiga och totalt oförstående till allt omkring dem.

En annan film på liknande tema (rädsla för allt ickeamerikanskt) som jag visserligen inte har sett utan bara läst om, är Hostel. Ett gäng amerikanska turister, denna gång killar, hamnar i något östeuropeiskt land och får höra om ett vandrarhem (=hostel) som är fyllt av villiga europeiska tjejer. Väl där visar det sig vara en mardrömsliknande verksamhet dit utländska turister luras för att fungera som offer för tungsinta män som kommer för att ta ut sina aggressioner med diverse vapen och vassa verktyg på oskyldiga.

Jag kanske överanalyserar. Men nåt måste man ju få ut av den där filmen. Den var ju trots allt varken skrämmande eller särskilt läskig. Bara helt vrickad.

Förresten har jag inte glömt mitt löfte att skriva om skräck i dator- och TV-spel. Det kommer, det kommer!

Lobotomi hemma i lägenheten

Härom veckan slutade Agnes dator att fungera. Det visade sig att hårddisken bara fått för sig att lägga av helt spontant. Garantin hade gått ut och datoraffären skulle ha en mindre förmögenhet för att sätta in en ny hårddisk, och ytterligare en för att försöka rädda det som låg på den gamla hårddisken.

Tur att man har skickliga vänner. Den här gången hette han Daniel, och ryckte igår ut för att rädda både dator och hårddiskinnehåll. Följ med i det spännande bildreportaget!

Börjar med att plocka ur RAM-minnena och smacka fast den gigantiska dubbelsugproppen på glasskivan framför skärmen.

Här betraktar vi hur iMacen ser ut utan glasskiva och med aluminiumramen bortvikt.

Vet inte exakt vad dom håller på med här…

Agnes lyfter försiktigt bort skärmen.

Datorns inre blottlagt. Dags att byta ut den trasiga hårddisen. Daniel har stenkoll.

Skärmen tillbaka igen. Agnes snor mina nytvättade kalsonger för att torka av dammet!!

Sådär! Ihopsatt! Nu ska bara glaset på, så ska vi se om den funkar…

Det visade sig att den funkade finfint! Nu återstod bara att försöka rädda det som fanns på den gamla hårddisken. Ett helt liv, mer eller mindre. Daniel hade en SATA-adapter så att vi kunde plugga in den gamla hårddisken externt, vilket fungerade. Till en början.

Den gick någon minut, för att sedan lägga av. Vi tänkte att det nog var kört, fram tills vi upptäckte att den var het som en gasolgrill. Kanske om man kunde kyla den lite… tänkte vi och plockade fram en kylklamp ur frysen. Det gick bättre, men fortfarande långsamt. Men efter att ha kompletterat kylklampen med en stor påse frysta slånbär som vi lade under hårddisken medan kylklampen låg ovanpå tog det fart! Bären tinade, men vi hann rädda över allt som skulle sparas från hårddisken.

På bilden syns hårddisken inklämd mellan en påse frysta slånbär och en kylklamp med is. Handduken för att undvika dropp.

Emanuel är arg igen

Här kommer nästa avsnitt i serien ”Emanuel är arg på arrangörer som inte kan arrangera”. För ett par månader sedan blev jag överlycklig när jag och Agnes blev tillfrågade att göra våra naturvandringar (som ni kanske läst om tidigare här på bloggen) i samband med en festival under första helgen i juli. Vi var väldigt pepp eftersom vi precis fått en del artiklar om oss publicerade i olika tidningar, här är en helsida ur Tidningen Väst (som inte fick plats i scannern…)

Dealen var att vi skulle göra totalt 7-8 vandringar under helgen under tider som vi kom överens om då för ungefär en månad sedan. Jag skickade info om arrangemanget och anpassade det hela efter festivalens önskemål. Tilläggas bör att det inte var någon musikfestival utan mer en ”kust- och sommarfestival”.

Så kommer vi dit på lördagsmorgonen. Förbereder, sätter upp skylt. Men ingen kommer till första utsatta tiden. Vi blir förvånade och får efter många om och men reda på att vi inte står med i programmet. Däremot står det nåt om en annan vandring, ”Kulturvandring för barn, utgår från barntältet” och så några tider som inte krockar med våra tider. Efter ytterligare en del detektivarbete, där vi skickas runt mellan olika tält och ansvariga arrangörer som samtliga vet ytterst lite av vad som egentligen arrangeras, träffar vi nån slags festivalgeneral, som berättar att ”eftersom infon kom så sent” kom vi inte med i programmet. Jag sa inget om att jag skickat infon redan för över en månad sen, tänkte att det är ingen idé att bråka, nu får vi göra det bästa möjliga av situationen.

Samtidigt visar det sig att kulturvandringarna för barn vi läst om tidigare i själva verket är våra vandringar. Vi förklarar att det inte är någon kulturvandring, att vi inte riktar oss i första hand till barn (även om barn såklart är välkomna och säkert tycker det är roligt), att vi inte ska samlas utanför tältet och att tiderna som stod utsatta inte är de tider vi kommit överens om. Vi kommer överens om att sätta upp nya anslag under eftermiddagen, så att söndagsvandringarna ska bli korrekta i alla fall. Agnes och jag skriver ner exakt vad som ska stå på affischen.

Nästa dag kommer vi dit, och upptäcker att nya lappar sitter upp, men där man har lagt till ”för barn och vuxna med barnasinnet kvar” till vår affischtext. Detta efter att vi varit jättenoga med att förklara att det inte är något barnprogram, utan riktar sig i första hand till ungdomar och vuxna.

Till råga på allt regnade det. Inga besökare kom till startplatsen för vandringen. Agnes och jag gick på ett museum, plaskade ut på badplatsen och studerade sjöstjärnor, musslor och andra vattendjur, samt tog en långpromenad/klättring i bergen. Därefter åkte vi in till Göteborg, där vi på kvällen höll en jättelyckad vandring för allmänheten i Ruddalen.

Efter att själv ha jobbat som arrangör i många år blir jag väldigt nervös av sånt här. Det känns som en sån självklarhet att man som ansvarig arrangör ska ha koll på vad som ska hända och vilka som ska uppträda på ens arrangemang. Nu blev vi, efter att ha sprungit som yra höns runt hela festivalen och försökt hitta nån som visste nåt, bemötta med attityden att ”Nu har vi gjort nya anslag till er, inte är lika mycket fel som de första, det gör vi för att vara justa”, när det i själva verket var de som var arrangörer och missat från början.

Såklart är inte arrangörer onda. Det måste ha legat massor av kommunikationsmissar bakom det här. Men jag vill fortfarande påstå att det ytterst är arrangörens ansvar att se till att sånt här sköts.

Nåt som gör mig skraj

Det här gör mig faktiskt skraj. Jag röstade i en sån här Facebook-undersökning om vilket parti man ville skulle vinna riksdagsvalet. Och efteråt fick man se resultatet av rösterna från de ~ 90000 som röstat hittills. Moderaterna låg överst. Känns väl sådär halvbra. Sossarna på andraplats. Föga överraskande. Men, på tredje plats, med 18 % av rösterna – Sverigedemokraterna!

Arton procent! Hallå liksom!? Har en femtedel av Sveriges befolkning gått och blivit främlingsfientliga över en natt?!?

Nä, naturligtvis är det inte så. Som min vän Sofie korrekt påpekade är ett resultat i en app på Facebook långt ifrån ett riksdagsvalresultat. Men något säger det.

Moderaterna är större än i undersökningarna. Fler konservativa på Facebook än i samhället i övrigt? Har lite svårt att tänka mig det, men möjligen… Spontant hade jag väl gissat att ett parti som piratpartiet skulle ha ökat kraftigt, men de låg på relativt höga, men inte häpnadsväckande, 6%. Lite besviken konstaterar jag att Fi ligger väldigt lågt.

Det som verkligen slår mig är SDs resultat. Går man in och tittar på de yngsta röstande, de under 18 år (och jag tror att minimiåldern på Facebook är 16 år, möjligen 15) så har SD inte mindre än 30% av rösterna.

Innebär detta att var tredje person mellan ~15 och 18 år röstar brunt? Som tur är tror jag inte att det är så illa. Att klicka på en knapp på Facebook är något helt annat än att ta ställning i ett organiserat val. Man impulsröstar, tänker inte igenom vad man röstar på, och påverkas av tillfälliga budskap på ett helt annat sätt än i ett traditionellt val. Kanske är det också, som någon påstod, så att SD aktivt främjar sig själva i den här typen av röstningar på ett annat sätt än andra partier. SD är till exempel det enda parti som jag sett annonsera på Facebook i år.

Jag har ett tag funderat på om internet- eller sms-röstning kan vara ett bra alternativ för våra demokratiska val. Ett sätt att få folk som generellt inte engagerar sig att faktiskt rösta. Men nu tvekar jag. Jag tvekar också till något som jag varit positivt inställd till tidigare; att införa rösträtt från 16 års ålder.

Är det så att folk födda mellan 92-95 där omkring saknar historisk anknytning till främlingsfientliga partier? Hur kommer det sig att man går på ”trygghet, tradition, svenskhet”-snacket? Vad har den här åldersgruppen som inte 50-plussarna har? Eller, vad saknas?

Jag såg nåt liknande resultat i ett ”val” på Lunarstorm för några år sedan. Och det var om inte ännu mer nedslående. Då tänkte jag att på Lunar, med sitt omåttligt oseriösa upplägg, kan man inte dra några som helst slutsatser. Men Facebook speglar, antar jag, den verkliga befolkningen lite bättre, är jag rädd.

Hur som helst. Såna här siffror gör mig skraj. Exakt vad de säger vet jag inte, men de gör mig skraj.

För Göteborg i Rymden!

Jag har skrivit om det här tidigare, men nu är det extra aktuellt! Jag är med och gör ett radioprogram om astronomi, som vi spelar in på observatoriet i Slottsskogen. Nu i dagarna kommer precis juli-avsnittet, som bland annat kommer att handla om eventuella livsformer på Saturnusmånen Titan, om solsegel på vilka rymdfarkoster kan segla ut i rymden, vatten på månen och en stormig nyupptäckt planet.

Det roliga är att nu kan man ”prenumerera” på programmet så att man får det automatiskt hem till sin dator och mp3-spelare så fort ett nytt avsnitt kommit ut. Skriv bara in följande adress i iTunes, eller vilket program du nu använder: www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml

Juliavsnittet kommer som sagt inte förrän på måndag, men juniavsnittet handlar om en massa spännande saker också! Vad sägs om till exempel

• En mänsklig robot som ska bli astronaut på rymdstationen ISS
• En överrumplande och plötslig solstorm
• Teorier om grottmänniskor (!) på Mars
• Mystiska radiosignaler från yttre rymden
• Håller Voyager II-sonden på att bli dement?

I programmet diskuterar jag och Gunnar Sporrong på en populärvetenskaplig nivå och på ett lättsamt sätt alla möjliga astronomiska nyheter. Dessutom ger vi tips på vad som händer just nu på stjärnhimlen! I tidigare program har vi också med intervjuer med olika astronomipersoner, till exempel ingen mindre än Christer Fuglesang.

Juniavsnittet går att lyssna på direkt som mp3 på om du klickar här!

RSS-länken till alla program är som sagt www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml.

Var kom alla vackra människor ifrån?

Ingen aning faktiskt. Säkert är dock att dom var på Sundsby Säteri i förrgår. Jag är ju som jag tidigare nämnt producent för Visor på Sundsby, en serie på fyra konserter på Sundsby i sommar. Den första ägde rum i söndags, och det var ingen mindre än Christina Kjellsson som rockade loss på den vackra lilla, (men snubbelvänliga) scenen.

Som förband hade jag, dels av ekonomiska skäl, och dels för att jag aldrig kan låta bil att stå på scen, satt mig själv och Isabel. Och det gick bra, vi gjorde ett ganska avslappnat program med inslag av visor, blues, poesi och clownimprovisation. Men en underbar junilkvällssol i ansiktet.

Men själva höjdpunkten för kvällen var naturligtvis Christina Kjellsson. Hon inledde, som den rockstjärna hon är, med ”Var kommer alla vackra människor ifrån”, en låt som jag hörde första gången 2004 och som har etsat sig fast sedan dess.

I sin andra, eller om det var tredje, låt fick hon draghjälp på sång av Sigrid, som ni kan se på fotot här nedanför.

Som inhoppande ljudtekniker fick jag ägna resten av konserten åt att sitta och ratta och försöka kontra Christinas plötsliga offensiva utfall.

Allt som allt är jag grymt nöjd med hela kvällen! Missa inte nästa konsert, 11 juli! Då blir det ingen mindre än min egen mor, Eva Blume, som tillsammans med Gjert Magnusson gör ett irländskt program, The Given Note, med irländsk musik och poesi av nobelpristagaren Seamus Heaney.

Var där eller inneha fyra räta sidor!

Midsommarinsikter

Tänk så mycket ångest jag fått genom åren av ordet ”midsommar”. Men inte i år. Jag kanske förklarar mer om det senare, nu ska jag berätta om mina insikter från denna midsommarhelg.

Jag spenderade midsommar på Tjörn tillsammans med Agnes och min familj. Ganska traditionellt med sill, solsken och massamassa kakor. På midsommardagen gav jag och Agnes oss ut på en långpromenad/bergsbestigning/exkursion i de höga bergen som omger dalen mina föräldrar bor i.

Vi var ute i nästan två timmar. I samma berg som jag brukade springa i när jag var liten. Och jag greps av en nån slags lugn och harmoni som man väldigt sällan upplever. Ett berg blir så mycket större och intressantare när man faktiskt klättrar i det istället för att se det på sin gps.

Agnes, som ju är biolog, hittade massor av roliga grejer och jag var helt fascinerad. Till exempel följande sileshår, som växte vilt vid en nästan igentorkad göl uppe i de blåsiga bergen.

De ser nästan tropiska ut, som de köttätande växter de är. Kladdiga med små klistriga droppar längst ut. På ett par av dem kunde man se små insekter som gått ett grymt öde till mötes.

Dessutom hittade följande orkidé, som vi tror kan vara Jungfru Marie nycklar.

Dom här är fridlysta, så dom ska man inte plocka…

När vi gick där i bergen, i en liten skog som otroligt nog hade lyckats växa upp på något mindre blåsigt ställe i de i övrigt väldigt vindpinade bergen slogs jag av en fundering. Jag kände hur bra jag mådde av att strosa omkring där uppe. Ömsom hoppande barfota över klippskrevorna och ömsom studerande nån spännande växt. Efter att ha läst den lilla psykologi jag faktiskt läst har jag lärt mig att vi människor mår bra av att spendera tid i de miljöer vi utvecklats i. Alltså skogar, berg, slätter och savanner.

Men… frågan är om våra förfäder tänkte som jag, att ”Ahh, vad skönt att gå omkring i bergen och skogen! Här trivs jag verkligen, här kan jag koppla av.” På nåt sätt känns det inte helt logiskt. De gjorde ju det dygnet runt, 365 dagar om året. Är det på nåt sätt en fabricerad sanning det där man att man bra och andas ut i ”naturliga miljöer”? För vi romantiserar ju en hel del om det. I och för sig älskade jag det när jag var liten, och jag går fortfarande ut så ofta jag kan, men Majorna har något begränsat med natur jämfört med Tjörn.

Har inget svar. Men det är en spännande fråga tycker jag. På kvällen tog vi en sväng med båten på havet. Mys.

Nu ska här sovas. Ikväll blev det konsert på Sundsby med Christina Kjellsson. Men det skriver jag om nästa gång! Godnatt!