Bloggen – Sida 12 – Emanuel Blume

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

”Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

”Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet ”häxdekal” hittade jag kommentaren

”Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Lollipopocoaster, mina hjältar bara dör

Idag tänkte jag skriva om något som gör mig ganska ledsen. I lördags var jag på konsert med ett band som varit mina idoler sedan jag var 16 år. Jag har följt dem till och från sedan dess och under hela den här tiden, nästan halva mitt liv, har jag haft den där magiska känslan av att de är något alldeles unikt och fantastiskt.

Fram till i lördags.

Jag har varit på över tjugo spelningar med det här bandet genom åren, och alla har inte varit fantastiska. Men de flesta har varit bra, och en hel del har faktiskt varit fantastiska. Som i mars förra året, då de gjorde en så helgjuten spelning att taket lyfte, nästan bokstavligen. Men efter ”spelningen” i lördags får jag anstränga mig för att kunna tänka tillbaka till det band jag en gång lärde känna.

För hur mycket jag än vill älska dem så är det svårt när större delen av bandet är påtagligt berusade redan i början av spelningen, och sedan dricker sig aspackade under återstoden av de plågsamma sextio minuterna. De missar att spela sina instrument, glömmer texter, glömmer ackord, spelar fel låt, tappar trumpinnar, har ingen planerad låtlista och ser ut som en öldrickande gymnasieklass på skolresa.

Det är klart att ingen musikgrupp kan leva upp till att vara de magiska idoler som en sextonåring ser framför sig. Men det handlar inte riktigt om det. De har mängder av fans som älskar dem, och som reser långa vägar för att se dem spela. Vi sitter i stolar eller på golvet, klappar frenetiskt och visslar, för vi vill att det ska vara bra! Vi ger dem chans på chans att reparera den hopplöst misskötta spelningen, men det blir bara värre och värre. Och det handlar inte bara om alkoholen, utan om hela sitationen. Det värsta är kanske att vi inte ges en chans att ta dem på allvar. Att de skämtar bort och hafsa bort låtar som betyder så mycket för så många. Inget är på allvar. Vi får skylla oss själva som trodde vi skulle få höra ett bra band. Som publik får man intrycket att de totalt skiter i att vi är där. Vi känner oss förolämpade.

Det gör ont att skriva de här meningarna, och jag önskar att jag egentligen inte menade dem. Jag blir så ledsen av att se människor som har så mycket att bjuda på, och som så många ser upp till, slarva bort den chans de har. Jag skämdes inför min flickvän och mina vänner efter att ha talat så gott om bandet före spelningen. Vad skulle jag säga nu? Att det är den här cirkusen jag lyssnat på sen jag var 16?

Kanske var det alkoholen.
Kanske var det sammanhanget.
Kanske var det att ingen av dem känner sig engagerade eller har lust att spela längre.

Men då ska man inte ta en sån spelning. Särskilt inte när man är headline för konserten och det avslutande bandet för kvällen. I så fall tackar man nej. Även om man egentligen är världens bästa band.

Vad gör du om du ser en skylt?

Jag har gjort en liten rockad inom mitt jobb. Från att tidigare ha arbetat med miljömärkning av el och värme så håller jag nu på med livsmedelsbutiker och försäkringar. Just nu är vi inne i diskussioner med många livsmedelsbutiker om kraven på just dessa butiker.

Ett av de många kraven för att en butik ska bli miljömärkt är att den har tydlig skyltning som visar på ekologiska eller på annat sätt miljömärkta varor. Ni vet, de här små lapparna, ofta gröna, som sitter på hyllkanten och uppmanar kunden att välja just den här varan för att den är ekologisk/miljömärkt/Fairtrade eller vad det nu kan vara. Syftet är dels att det ska vara lätt för kunderna att välja de miljöbättre varorna, och dels att överhuvudtaget uppmärksamma kunderna på att dessa varor finns.

Det borde vara en bra grej, och det är det nog också. Men under några år har jag kommit att fundera på hur olika grupper av oss som går och handlar använder de här små skyltarna. Jag tycker de är praktiska för att jag ofta letar efter de miljömärkta varorna och jag sparar tid på att få en tydlig skyltning, men hur funkar det för folk som inte aktivt letar? Eller rentav aktivt väljer bort den typen av varor?

Det är ju faktiskt inte helt ovanligt att människor använder olika miljömärkningar som en indikator som säger att ”Aha, här är en sån där konstig miljö-produkt som säkert är dyr och smakar konstigt”. Tyvärr har jag ofta sett exempel på det. Ett av de tydligaste var när jag gjorde mitt första exjobb i Norge, och där arbetsplatsen jag var på hade som arbetsmetod att välja matvaror utan miljömärkning för att sålla bort sånt som verkade dyrt. När vi gick igenom deras inköpslistor visade det sig att de ”av misstag” köpt in en del miljömärkt och att dessa varor faktiskt inte var dyrare än de icke miljömärkta.

Men jag skulle vilja veta – hur vanligt är det att man resonerar så? Hur vanligt är det att den gröna lappen på hyllan som uppmuntrar till att välja något mindre miljöskadligt, mindre klimatpåverkande och med mindre gifter istället leder till motsatsen?

Hur resonerar du när du stöter på den typen av skyltar? Lockas du dit eller stöts du bort?

Mannen med näsan – vem var han?

När jag låg i influensa senaste veckan ägnade jag mig bland annat åt att (åtminstone så länge febern höll sig under 40°) se dokumentärserien om Olof Palme.

Jag föddes 1984, och hann alltså leva två år med Palme som statsminister. Tyvärr för kort tid för att hinna bilda mig någon egen uppfattning. Den bild jag sedan fick av Palme när jag växte upp var delad i två. Det var dels den politiska hjälten, solidaritetens förkämpe och mannen som inte tvekade att säga vad han tyckte om politiska diktaturer. Den bilden fick jag till stor del från media (för det här var på den tiden det fortfarande fanns oberoende socialdemokratiska dagstidningar!) och dels från mina föräldrar.

Den andra bilden var av en Palme som undvek att ta tag i viktiga frågor, som slingrade sig ur kärnkraftsfrågan genom att instifta en kompromisslösning som i praktiken betydde att bygga ut mer kärnkraft, och en Palme som inte tog miljöfrågor på allvar. Den bilden fick jag från miljörörelsen och inte minst kulturpersonligheter som Tage Danielsson.Det var väldigt intressant att se dokumentären. Mentalt har jag alltid haft bilden av Palme som en politiker för väldigt länge sedan, i en annan tidsepok. Nu såg jag intervjuer med politiker och andra människor som fortfarande är aktiva, och som arbetade vid sidan av Palme när han var statsminister. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte var så jäkla länge sen. Inte i antal år. Men han är långt borta på ett annat sätt.

Det framgick ännu mer i dokumentären hur komplex Palme var som person. Ofta manipulativ, undvikande och mycket svår att ha att göra med för hans meningsmotståndare. Men också hur han stod upp för frågor och människor på ett sätt som verkar helt främmande idag. Hur han personligen förbannade kriget mot Vietnam och andra politiskt känsliga krig och övergrepp. Hur han stod upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Kanske var det därför han dog.

Jag började gråta i slutet av sista avsnittet, när Anna Lind höll sitt tal vid hans begravning. Lite hade det så klart att göra med att hon själv råkade ut för ett liknande öde, knappt två decennier senare, men mest hade det att göra med vad hon faktiskt sade. Jag sitter på tåget och skriver nu, med dålig mottagning, så jag kan inte gå in och kolla exakt vilka ord hon använde, men det handlade mycket om att Sverige förlorat sin främsta förkämpe för solidaritet och medmänsklighet. Jag har förstått att Palme stod för en mycket aktiv motkraft till främlingsfientlighet och rasism. Han var ett antirasismens ansikte på många sätt. En person av kött och blod som stod där rakt upp och ner och förde kampen mot främlingsfientligheten. Personligen och passionerat. Nu förstår jag också hur bättre varför han var så hatad av rasistiska organisationer, som BSS.Det blev så tydligt i Anna Linds tal att vi en gång för inte särskilt längesen haft en statsminister med sådana egenskaper. Det har vi inte haft sedan dess.

För vem står upp för de värdena idag? Vilken politiker ställer sig i talarstolen och säger att hen inte vill vara minister i ett Sverige där de hatiska och rasistiska tendenserna och idéerna växer sig allt starkare? Idag framstår Jimmie Åkesson som den upplysta, ensamma och organiserade motkraften till politisk osäkerhet och handlingsförlamning. När de andra politikerna skriver skuggbudgetar och gör utredningar kommer Jimmie och säger saker som folk (tror att de) förstår. Här kommer en stark och välorganiserad ledare som vet vad han vill och dessutom kan tala för sig. Vad säger meningsmotståndarna? De senaste åren har bestått av debatter om huruvida man ska ta debatter, om SD ska få vara med på skolpresentationer och huruvida sverigedemokratiska riksdagsledamöter ska få sitta kvar efter att ha visat sig öppet rasistiska, sexistiska och våldsamma. Men vilken annan politiker ställer sig upp och säger tydligt att Sveriges framtid tillhör inte de främlingsfientliga grupperna så att svenskarna tror dem? Inte Reinfeldt. Inte Löfven.

Palme hade gjort det. Och även om jag tycker Palme brast som politiker på många sätt har jag insett hur briljant han var. Och jag förstår bättre nu den sorg som drabbade Sverige när han mördades. Någon sade i dokumentären att ett nytt politiskt klimat föddes med Palmemordet. Kanske stämmer det. Vi har så lätt att anpassa oss till det politiska klimat vi lever i och betrakta det som en självklarhet. Hade Palmes Sverige, med nazisterna och andra världskriget i halvfärskt minne, trott på oss om vi sade att vi snart kommer att ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? För att citera Sune Finåker; Folk glömmer jävligt fort.

Så vad vill jag ha sagt? Att det var bättre förr? Nej, egentligen inte. Jag tror att ungefär vad jag vill ha sagt är att just nu framstår politiken för många som en-modig-rebell-i-underläge mot en-ansiktslös-massa-politiker. Vi har ingen konkret person att identifiera sig med och tro på för den som inte vill tro på Jimmie Åkesson. Det hade vi behövt.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.

Vad är det som bekymrar Emanuel?

Hej och hå och nu är det 2013. Nytt år och förhoppningsvis lite nya tankar. Som jag skrev häromsistens är det en hel del saker som bekymrat mig de senaste månaderna. Och inte bara lite lätt sådär utan tyvärr ganska rejält. Det är framför allt två saker. Här kommer den första.

Kanske började det med att jag satte igång att göra research inför min bok som jag började skriva i november. Det är en science fiction-roman som utspelar sig ungefär 100 år framåt i tiden. Klimatet har i boken utvecklats ganska exakt i linje med de forskningsresultat som Världsbanken publicerade i samband med klimatmötet häromsistens. Nämligen fyra grader över genomsnittstemperaturen 1990. Jag ville få det som händer i boken så väl underbyggt som möjligt, så jag började läsa böcker, artiklar och forskningssammanfattningar. Inte om hur många grader hit eller dit utan om vad fyra graders höjning innebär i praktiken.

Det har varit svårt, även för mig som ändå pluggat de här ämnena i sex år på universitetet, att ta in mentalt vad en sån förändring av världen skulle innebära. När man sätter sig in i det verkar det så främmande. Rentav löjligt. Jag tänker när jag läser böckerna och artiklarna att det där kan bara inte stämma! Så kommer säkert många av er läsare att tänka också inom tio sekunder, för kommer en jävligt snabb sammanfattning.

Det finns fortfarande skrämmande många i vårt välutbildade Sverige som tänker att fyra grader, det är väl inget? Det är ju tio grader varmare idag än det var igår. Och det beror inte på att man är dum i huvudet, det beror på effekterna av en höjning på fyra grader är väldigt svåra att förstå och ta in. Jag kan inte på ett futtigt blogginlägg förklara ens en bråkdel av de förändringar vi kan vänta oss. Kortsiktigt handlar det om en ökad frekvens av extrema oväder (stormar som tidigare inträffade kanske vart hundrade år, kommer att inträffa ungefär vart fjärde år) som Katrina och Sandy, tillgången till rent vatten i stora delar av världen kommer att minska eller upphöra när glaciärer försvinner för gott (vilket leder till svält när jordbruken inte längre kan producera), kustområden längs kommer att dränkas, skogsbränder kommer att härja i Sydamerika, Centraleuropa, Asien och Australien, öknar kommer att spridas i ett brett band runt ekvatorn (Sahara kommer förmodligen att täcka stora delar av Spanien), tropiska sjukdomar som t ex malaria når Europa, USA och Ryssland, många miljoner, kanske miljarder, människor kommer att bli flyktingar på jakt efter nytt hem, etcetera, etcetera etecetra…

Det låter som skräckpropaganda. Eller som manuset till en katastroffilm. Men det är sammanfattningen av tiotusentals forskningsrapporter, varav en del funnits på universitetsbiblioteken i uppemot tjugo år. Läs gärna Den stora förnekelsen av Ander Wijkman och Johan Rockström, samt Sex Grader av Mark Lynas för bra sammanfattningar. De finns på de flesta bibliotek.

Nu skummar du kanske vidare i texten och ser efter om jag över huvudtaget skrivit nåt nytt som du inte redan läst nån annanstans. Det är så vi gör. Jag också, för det mesta. Vi har hört det förut, och vi tröttnar på det. Global uppvärmning är sååå 2007. Problemet är bara att ju mer vi skummar vidare i texten och ju mer vi fortsätter att göra som vi gjort tidigare, desto svårare kommer det bli att skjuta undan vad som verkligen händer.

I vårt eget lilla land kämpar Sverigedemokraterna för minskad invandring till Sverige. Inom det här århundradet kan vi ha ett flyktingtryck på vårt land på i storleksordningen hundra miljoner människor. Jag skojar inte. Sverige ligger jävligt bra till, med större delen av landytan bekvämt placerad strax under polcirkeln. När växtzonerna flyttas närmare polerna och gör sandöken av Grekland och Turkiet kommer vi att kunna odla oliver och vindruvor i Härjedalen. Sverige kommer, ironiskt nog, troligen att få ett attraktivare klimat, även om regn, plötsliga översvämningar och oväder kommer att göra livet här mer riskabelt.

Här kommer alltså det andra som gör mig bekymrad in. På så många plan just nu, både lokalt, i Sverige och i Europa, blåser starka främlingsfientliga vindar. I Grekland och Ungern (tror jag det var) vill nazistiska partier upprätta nationella register över judar. I Sverige växer såväl Sverigedemokraterna som de mer radikala nationalistiska partierna. SD har gått från att vara ett främlingsfientligt småparti på marginalen till att i vissa mätningar vara Sveriges tredje största parti. Jimmie Åkesson har lyckats med bragden att göra något som för tio år sedan tydligt kändes igen som en rasistisk rörelse till en folkrörelse. Missnöjet är stort i Sverige, över många saker. Vilket inte är konstigt, eftersom det finns mycket att vara missnöjd över. Och här kommer Jimmie Åkesson och erbjuder något så unikt som en enkel lösning. En lösning som dessutom känns bekväm och frigörande, eftersom den innebär en syndabock. Nämligen icke-svenskarna. Invandring är komplext och svårt, vilket gör det till en perfekt sak att skylla alla möjliga problem på. Att sverigedemokratiska politiker som grupp rent statistisk har en mycket högre brottsfrekvens än invandrare som grupp bekymrar oss uppenbarligen inte. Inte heller när de högsta företrädarna, däribland riksdagspoltiker, kallar folk för horor, babbar och blattelovers. Väljerna förlåter dem. Tycker de rentav att det är okej? SD utmanar MP som tredje största parti. Miljöpartiets språkrör ställs mot Sverigedemokraternas järnrör.

Vad som hänt de senaste tiden är att denna syn sakta glidit över till att bli folklig. Hundratusentals människor rasar på facebook över att ”PK-maffian” har gått för långt. Pepparkaksgubbarna förbjuds på dagis! Man får inte säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist! Tintin försvinner från biblioteket! SVT censurerar Kalle Anka på julafton! Nu tycker till och med jag att det gått för långt! Nån gräns får det finnas!

Men vad är det som gått för långt? Var är det människor blir arga på? Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bröna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett av ett trettiotal Tintinalbum flyttades till en hylla tio meter bort. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte den svenska PK-maffian, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen.

Ändå upprörs tiotusentals, rentav hundratusentals svenskar och säger att nu har det gått för långt! De främlingsfientliga partierna är inte sena att hoppa på tåget och knyta till sig nya sympatisörer. Vilket märks. I senaste partisympatimätningen från SKOP hade SD 7,8 procent, större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, centern och vänstern.

Vi har alltså en annalkande klimatkatastrof framför oss samtidigt som de främlingsfientliga åsikterna växer allt starkare. Sverige kommer inom några decennier att vara ett av få relativt säkra länder att bo i, samtidigt som allt fler svenskar vill sluta ta emot invandrare.

I min skalle får jag upp bilder av Sverige om några decennier, där en stark nationalistisk politik sätter stopp vid gränsen för den som vill ta sig in. Ska vi be tio miljoner flyktingar att vända om? Tjugo miljoner? Femtio miljoner? Tänker vi oss att de helt enkelt stannar i sina sönderbrända, uttorkade, översvämningsdrabbade och malariadrabbade länder medan vi dansar kring våra midsommarstänger med våra blonda barn och åker rullskidor nedför våra före detta snötäckta fjäll? Hur många beväpnade gränsposteringar måste vi bygga för att försvara vår svenska kultur när resultatet av densamma står på andra sidan Öresundsbron och gör vad som helst för rent vatten och en liten bit land?

Jag blir inte av med bilderna. Hur jag än försöker. Jag kommer att vara 66 år 2050. Kanske kommer jag att leva ett par decennier till efter det, men vad kommer jag att uppleva? Om jag får barn, vad kommer de att uppleva? Vill jag skaffa barn om jag måste berätta för dem att jag var en av alla dem som inte gjorde tillräckligt för att de skulle få ett liv i en värld utan eskalerande våld, svält, skogsbränder, vattenbrist, flyktingströmmar och krig om resurser?

Jag försöker sluta tänka på det. Men det går inte.

Det kanske är bra.

Så pratar man i Jämtland

Nu sitter jag på tåget på väg mot Göteborg. Vi lämnade Östersund vid elva i förmiddags, och om några timmar kommer jag att vara hemma i lägenheten igen, efter en julvecka i Jämtland och Härjedalen.

Som jag skrev häromdagen är det så mycket jag skulle vilja skriva om nu. Men jag tänkte fortsätta att gå som katten kring het gröt lite till och göra några reflektioner kring skillnaderna i hur människorna jag umgåtts med den här veckan talade kontra hur vi brukar tala hemma i Västsverige. Dialektskillnader alltså, inte i uttal utan vilka ord man använder på olika sätt. Det blir ganska tydligt när man umgås nära inpå folk.

Det här är ingen komplett lista och gör inte anspråk på att vara korrekt på nåt sätt. Det är bara en samling språkliga iakttagelser jag gjort under senaste veckan som jag tycker är kul. Påpeka gärna om jag missuppfattat nåt eller om det är nåt jag inte fått med.

Här kommer alltså en bohuslänspojks iakttagelser av språket jag hört senaste veckan kontra hur det låter hemma.

1. Ingen adjektivböjning i plural
En av de första grejerna jag kom att tänka på. Man böjer inte adjektiv efter antal. Det blir alltså snödrivorna var stor istället för snödrivorna var stora, och tallrikarna är ren istället för tallrikarna är rena. Intressant. Ungefär som i engelskan, där man inte heller böjer efter antal; the plate is clean – the plates are clean. Fast å andra sidan böjer man hjälpverbet i engelskan, insåg jag ju nu…

2. Förkortning till första stavelsen i sammansatta ord
Lite besläktad med ovanstående. Vi var ute i jordkällaren och skulle hämta potatis, och då blev jag visad vatt-lingonen, som alltså var lingon inlagda i vatten. Vi pratade också om gamm-TV:n som stod i förrådet. Alltså den gamla TV:n. Kommer inte på nån bra motsvarighet i nåt annat språk eller dialekt, mer än dialekter norröver.

3. Snopptillägg på föremål
Många saker kallas för han istället för den och det. Det är väl ganska vanligt i många dialekter, även i mina hemtrakter. Men det kändes mycket vanligare här än hemma. Bilen är han, vedträt är han, skotern är han och så vidare. Men aldrig att nåt var hon. Nån som vet en dialekt när man pratar om föremål som hon? Och då menar jag att man använder det på riktigt, när man pratar vardagsspråk. Man brukar ju säga att båtar brukar kallas hon, men jag har nog aldrig upplevt att någon gjort det i praktiken. Däremot har jag ofta hört båtar kallas han. Ytterligare en dialektal grej (som förmodligen är lika vanlig hemma) är att han och hon används även i objektsform, alltså där det i rikssvenskan är honom och henne. Edit: Jag har faktiskt fått en del exempel där hon faktiskt används spontant i flera olika dialekter. T ex om klockan och katter. Skönt!

4. Vart istället för var
Också jättevanligt i många dialekter, inklusive hemma. Men mer genomgående i här. Vart är hundmaten? istället för var är hundmaten? och så vidare. Jag fick en idé om att det skulle kunna vara så formen vars uppstod (som i vars ska du gå?), att man från början sa vart ska du gå, men vartet och skaet flöt ihop så att det blev [vaschkadugå] och vartet blev ett vars. Ungefär som hur ordet på som är standard i svenskan idag från början var å, men i och med att man sa upp å (som i upp å vägen) blev det snart upp på och å blev på permanent.

5. He
Verbens motsvarighet till schweitzisk armékniv. He kan betyda sätta, ställa, lägga, hälla, placera, flytta, hiva, lyfta osv. Kanske det närmaste man kommer en svensk motsvarighet till put. He äggen i smeten, he in väskorna i bilen, he undan snön från trappan och så vidare. Praktiskt.

6. Såålde och såålt
Böjningarna av ordet sälja; sålde och sålt, verkar få långa å:n, som i få och ål. Tydligen gäller samma sak för ordet läcker, som blir läker. Då snackar vi inte om sår utan om vattenflaskor och grejer.

7. Annat sätt att använda ”lär”
Lär ska vara och lär måste är uttryck som jag i min dialekt spontant inte skulle använda. Om jag har hört att något är på ett visst sätt (t ex att det är svårt att få biljetter till en teater) skulle jag säga det lär vara svårt att få tag på biljetter. Men här sa man det lär ska vara svårt att få tag på biljetter. Och man lär måste boka dem i förväg.

Överlevnad, tunnbröd och jul i fjällen!

Vi överlevde jordens undergång! Det KAN ju vara så att när vi försöker lämna huset här i Ås utanför Östersund om nån timme så visar det sig att världen utanför bara är en stor eldstorm av aska och svavel, men jag tror på nåt sätt inte riktigt det.

Jag befinner mig som sagt i Jämtland med Sofia, och mycket snart åker vi till Härjedalen för att fira jul i en fjällstuga! Ser mycket fram emot det! Ingen el dock, så det här blir det sista ni hör av mig före jul!

Har undvikit att skriva de senaste veckorna här på bloggen, helt enkelt för att det har hänt så mycket. Jag har inte hunnit med att ta in alla rasistiska uttalanden, instagramupplopp, sverigedemokratiska väljarsympatier, trängselskattsdebatter och klimatrapporter. Overload liksom.

Igår bakade vi tunnbröd i bakstugan.

God jul!

Förlåt om jag gjorde dig ledsen…

…men när du ringer och vill få mig på nya tankar tycker jag inte det är fel att uppmärksamma dig på de tankar jag redan har.

Det ringde från ett elbolag igår. Jag missade vad de sa att de hette, men hon som ringde hette Karolin. Hon ville att jag skulle byta till ett elavtal hos hennes elbolag, så att jag skulle slippa betala onödigt mycket pengar för det avtal jag hade. Hon var trevlig och inte påträngande på nåt sätt, men hon lät väldigt bekymrad när jag svarade att jag inte ville ha ett billigare elavtal.

Vill du inte ha billigare el?

frågade hon som om jag var dum i huvudet. Nej, det vill jag inte, svarade jag och hon undrade varför i hela friden jag inte ville det. Jag försökte förklara att elproduktion är bland de mest krävande och långsiktigt miljöskadliga verksamheter vi ägnar oss åt, och ju billigare elen är desto mer el kommer folk att använda.

Men vet du inte vad påslag är? Det är pengar som elbolagen tar och stoppar i egen ficka.

Jag vet vad påslag är. Och det är inte lätt att säga att den ena kronan går hit eller dit. Nåt antar jag att elbolagens anställda ska ha i lön. Karolin själv till exempel. Men jag har ärligt talat inget intresse att betala mindre än vad jag gör för den el jag använder.

Men du behöver ju inte använda mer el! Du får den ju bara billigare!

Det är en ytterst liten del av mina inkomster går åt till el. Jag betalar mer för själva elnätet än för elen jag använder. Och säga vad man vill om marknadsekonomi men det är svårt att säga nåt annat än att ett lägre pris lockar till en högre användning. Att folk tenderar att bete sig sparsamt med saker som kostar dem mycket pengar i en högre utsträckning än med sånt som kostar lite pengar är inte särskilt överraskande. Och dessutom, när ett elbolag sänker priset påverkas de andra bolagen att också sänka sina priser i konkurrenssyfte. Sverige har låga elpriser om man jämför hur det ser ut globalt. Samtidigt fortsätter arter att dö ut i de reglerade älvarna, kärnavfallet samlas på hög i Oskarshamn och koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga. Jag gillar vindkraftverk, men inte ens jag vill bygga ut ohejdat. Jag kan inte komma på ett enda vettigt argument till att jag skulle betala ett lägre elpris än jag redan gör.

Så Karolin, förlåt om jag lät hård mot dig i telefon. Men jag vill inte betala underpris för den otroliga produkt som elektricitet faktiskt är.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på ”miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva ”miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut  för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser