Bloggen – Sida 20 – Emanuel Blume

Skumma saker i Stockholm

Ska jag vara helt ärlig är väl inte sakerna jätteskumma egentligen. Och har kanske inte så mycket att göra med Stockholm heller. Men jag var på en jobbresa till Stockholm häromdagen och drabbades av ett lätt filosofiskt tillstånd. Som inför sätena i tunnelbanan till exempel:

Har inte säten i kollektivtrafiken alltid haft det där mönstret? Bussar, tåg, spårvagnar, tunnelbana… Vad är det med små olikfärgade byggnader på marinblå bakgrund och kollektivtrafik? Man hade förstått om det bara gällde Västtrafik, eller bara SJ, eller bara SL, men allihop? Även om det är rätt snyggt.

Sen har vi följande skylt:

Notera punkt 1) Ilägg pengar. Det står ofta så på såna här automater (detta är en godisautomat på tåget hem) och på betaltoaletter. Ilägg pengar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på det nån gång när jag var i tioårsåldern. Varför ska man ”ilägga” pengar? Man uppäter ju inte sin mat. Eller pålägger luren när man pratat i telefon.

Och en sista fundering, från tågtoaletten:

Vem är Leif? Och brukar han slänga skräp i toaletten?

En sån jävla massa grejer

Jag har flyttat. Från min studentlägenhet på Birger Jarlsgatan till en jättefin tvåa på Gråberget, som jag kommer att få låna i ungefär ett halvår. Inget långsiktigt alltså, men väldigt fint. Jag började flytta mina saker redan för några veckor sedan, men den stora bulken flyttade vi igår. Jag hade hyrt en liten lastbil och Isabel, Mikael (hennes inneboende) och Agnes hjälpte mig bära. Fick en liten chock när jag hämtade ut lastbilen och upptäckte att det inte fanns nån kopplingspedal. En kille på macken gav mig en snabb genomgång i att köra automatväxlat, och till slut kom jag iväg, men det känns som en dataspelsbil. Den knappen för att gasa, den för att bromsa, liksom.

Nåväl, det var igår. Nu sitter jag i lägenheten och plockar långsamt upp och sorterar alla saker. Jag hade inte insett tidigare hur mycket saker jag egentligen samlat på mig. Nog för att jag vet att det blir så med tiden automatiskt, men jag hade tänkt att jag bor ju ändå i en studentetta utan kök, så hur mycket kan man egentligen lägga på hög?

Ganska mycket, visade det sig. Hade jag varit mer förutseende hade jag gått igenom allt i god tid före flytten och gjort mig av med saker INNAN allt flyttades. Det gjorde jag visserligen också, men vidden av hur mycket skräp jag samlat på mig slog mig inte förrän igår. Kommer att ägna helgen åt att bestämma mig för vad som är viktigt för mig och vad som inte gör mig lyckligare. Att skillnaden mellan att äga saker och att de äger en är flytande står ju ganska klart i det här läget.

Men vilken fin lägenhet ändå! Kom snart och hälsa på mig! Exempelvis tänkte jag ha en saft-och-sylt-och-paj-kväll med alla bär jag insett att jag fryst in (några påsar insåg jag att jag flyttat med en gång tidigare så nu jävlar är det dags att göra nåt åt dem). Ska bara få undan all bråte.

Jag kunde inte prata när jag var liten

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. ”Haha, du säger kju!” sa man, och jag svarade ”Det gör jag inte alls, jag säger sju!”, varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det ”rikssvenska” sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det ”riktigt”, det vill säga chu. ”Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!”

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet ”sju”, som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Ny lägenhet! Och en gammal.

Jag ska flytta!

Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!

För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.

Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.

Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.

Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.

Mina tankar om Steve Jobs

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken ”Steve Jobs död i natt”. Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple. Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid.

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt – datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt. Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.

Räk(n)a med elände

Det här kan vara den sämsta rubriken på den här bloggen sedan jag startade den för nästan två år sedan. Men det är inte rubriken som är viktig utan budskapet.

En av alla de tusen saker vi miljömuppar tjatar om i tid och otid är att inte äta jätteräkor. Många är de sushirestaurangsbesök där man försökt förklara för sitt sällskap varför den till synes harmlösa räkbiten är så illa att beställa. Jag tänkte inte dra hela historien här och nu, utan istället hänvisa till dessa två Youtubefilmer. Den ena är en tecknad kortfilm på en minut, den andra en tio minuters dokumentär. Dokumentären släpptes i morse kl 10 med dunder och brak på en presskonferens hos Naturskyddsföreningen, där jag alltså arbetar.

Det här är något så sällsynt på den här bloggen som en ren vädjan. Beställ inte den jävla jätteräkan! Visa att vi inte tycker att värdet av att slurpa i oss en liten skaldjursbit är ett bra argument för att människor utnyttjas, våldtas och svälts ut, ett bra argument för att totaltförstöra hela kuststräckor med kemikalier, rovdrift och skövling, eller ett bra argument för att inte bry oss.

Alla snaskiga detaljer

Nu finns den! Den exklusiva DVD:n från vår (alltså spexgruppen Dravels) medeltida spexföreställning ”1361 – En Östersjöodyssé”! En komplett filmning av det sådär 45 minuter långa spexet i all sin gotländska härlighet. Som på alla DVD:er med självaktning finns även en massa onödigt extramaterial. I det här fallet rör det sig om en hejdlös sammanklippning av omtag, improvisationer och infall. Och just detta extramaterial råkar ha hamnat på YouTube.

Så, för att ha den minsta lilla chans att förstå ens en bråkdel av vad det är som händer, bör man ha en liten aning om vad spexet rör sig om. Så här kommer en sammanfattning i en mening: (även om det är en ganska lång mening)

Den folklige gotlänningen Gute råkar förolämpa kung Valdemar Atterdag av Danmark så att denne svär att invadera Gotland, söker hjälp från den svenska kungen Magnus Eriksson, men råkar istället få Magnus son Håkan att ta över tronen och glömma bort Gotland så att Gute själv får resa till tillbaka hem, där han med hjälp av Valdemar Atterdags dotter, prinsessan Margareta, lurar den danska kungen…

Gute spelas av Malin Karlsson

Prinsessan Margareta,
Heliga Birgitta och
den gotländska generalen spelas av Agnes Leijon

Valdemar Atterdag av Danmark och
Prins Håkan Eriksson spelas av Arvid Silvmarker

Kung Magnus Eriksson och
Spelmannen Dra spelas av mig, Emanuel Blume

Spelmannen Vel spelas av Andreas Alme

Vindkraftvärk

Jag jobbar med miljömärkning av el och värme. Det innebär att jag bland annat arbetar med frågor som rör placering av vindkraftverk. För att göra en väldigt lång historia kort så håller jag på att ta fram kriterier för vilka områden och typer av områden som vindkraftverk ska få stå i för att el från dem ska kunna miljömärkas. Kriterierna som finns idag är ganska ofullständiga så vi håller på att utöka dem.

Många har starka åsikter om hur vindkraftverk ska placeras. Miljökämpar, företag, fågelintresserade och skogsengagerade, för att nämna några. Mängden budskap man får från alla dessa är totalt överväldigande. Alltifrån till att godkänna vilken placering som helst till att inte tillåta placering inom fem kilometer från närmaste träd eller fågel. Som relativt ny på det här jobbet (jag har arbetat här i tre månader) är det inte lätt att veta vilken fot man ska stå på.

Jag är själv sprungen ur samma miljörörelse som de flesta av dem jag diskuterar med. Därför känns det konstigt att en del av dem ibland verkar tolka mig som någon man bör kämpa emot. Det är ofta en aggressiv attityd som möter en, som att man vore ute efter att vilja vindkraftsbebygga varenda liten skogsdunge i det här landet. Många tar upp kampen mot ”vindsnurrorna”, som man är rädd ska tränga undan all natur i Sverige. Så är det inte. Hela tanken med att miljömärka el är att den ska vara producerad på ett sätt som har en så liten miljöpåverkan som möjligt. Om jag vore allsmäktig skulle jag bestämma att vindkraftverken skulle stå längs motorvägar, i industriområden, till havs där inga viktiga fågelsträck löper, på jordbruksmark, osv.

Men jag är inte allsmäktig. Skulle vi ställa krav på att vindkraftverk inte fick stå nära naturområden, fåglar eller öppna landskap skulle elföretagen med all säkerhet skaka på huvudet, säga upp märkningen, och obehindrat placera verken var som helst. Skulle vi vinna på det? Skulle miljön vinna på det? Vi hade kunnat ställa jättehöga krav, men måste hela tiden se till miljönyttan i slutändan.

En sak jag tycker är konstig är också den starka aversionen som finns mot just vindkraftverk, eller vindsnurror som de ofta kallas. Jämför man vindkraftens miljöpåverkan med den från vattenkraft ser man snabbt att vattenkraften slår betydligt hårdare mot biologisk mångfald och naturvärden än vindkraften. Och jämför man med biobränslen, som man gör både el och värme av, är påverkan ännu större. Där hugger man ner och avverkar skog systematiskt för att hålla systemet igång. Och dessa tre exempel är alla förnybara! Börjar man jämföra med fossila bränslen och kärnkraft är miljöpåverkan så stor att det förefaller mig obegripligt att så mycket energi läggs på att bekämpa vindkraften, den minst miljöpåverkande energikällan vi har.

För det är något vi måste inse. Det finns inga miljövänliga energikällor. Alla sätt att framställa elektricitet i en för samhället användbar skala innebär en miljöpåverkan. Vi kan bara välja hur mycket. Det enda som faktiskt kan kallas ”miljövänligt” är att minska sin energianvändning. Vi har en sjukt hög energianvändning i Sverige, och slösar bort mer energi än vad jag ens vågar tänka på.

Nu kom jag lite ur spår här. Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är en svår uppgift att vara den som i slutändan försöker avgöra vilka krav och kriterier som leder till minst negativ påverkan på miljön. Och att jag tycker det är viktigt att man inser att alla sätt att producera energi påverkar miljön, men att vindkraft är den energikälla vi har idag som påverkar minst.

Självklart är placeringen viktig.
Men det heter vindkraftverk, inte vindsnurror.

Tystnaden på bloggen

Man skulle kunna tro att jag blivit väldigt lat på sistone. Eftersom jag efter att ha skrivit nya inlägg här på bloggen nästan varje dag gått över till att skriva högst ett i veckan. Men orsaken till detta är inte att jag blivit lat eller tappat sugen.

Orsaken är att jag har fått jobb. Ett fantastiskt jobb där jag får arbeta heltid med just sådant som jag tycker är roligt och viktigt och som betyder mycket för mig. Men det är inte helt lätt och kräver mycket av mig. Just nu håller jag till exempel på med placering av vindkraftverk, vilka områden vi ska godkänna att vindkraftverk står i för att kunna bli miljömärkta med Bra Miljöval. Och det är så mycket man måste ta hänsyn till. Biologer, ornitologer, geologer… så många som vet så mycket och som det är viktigt att man lyssnar på.

Det här är ett jobb som jag verkligen vill göra bra. Och ta på allvar. Därför är jag ofta väldigt trött när jag kommer hem på kvällarna och orkar sällan skriva på bloggen. Jag har ju en skivutgivning och ett spex att sköta också. Och en bruten svanskota, fick jag reda på idag…

Nåväl, nu vet ni alltså att tystnaden på här beror att jag numera faktiskt håller på med saker på riktigt istället för att bara tycka om dem på bloggen. Det är ju ändå en ganska bra sak.

Tåg- och bussångest

Jag sitter just nu på Centralstationen i Stockholm och väntar på ett tåg hem till Göteborg. Det har blivit mycket tågåkande de senaste dagarna. Just idag har jag varit på tjänsteresa (tufft va? Var bara tvungen att skriva det lite sådär i förbifarten!) till Naturskyddsföreningens rikskansli.

Jag gillar verkligen tåg. Och bussar. Och kollektivtrafik rent allmänt. Därför blir man ju inte lite sur och tveksam när saker och ting fungerar dåligt.

Det började i torsdags. Jag hade sedan tidigare beställt biljetter till en buss- och tågresa hem från Oskarshamn eftersom jag befann mig i Visby. Men när sms-biljetten inte hade kommit24 timmar innan avgångstid som den ska göra blev jag lite misstänksam och ringde SJ. Efter tio minuter i kö svarad en dam som sa att nä, det gick inte att få sms-biljett för den resan eftersom en del av den var via buss. Det var lite dumt tyckte jag att det gått att beställa en biljett som inte fanns, men damen sa att det bara var att hämta ut biljetten på ett ATG-ombud.

Sagt och gjort, morgonen efter när butikerna öppnat gick jag för att hämta utbiljetterna. Men icke sa Nicke, det fanns inga biljetter på mitt beställningsnummer, sa tjejen i kassan. Jag ringde upp SJ igen, stod en kvart i kö, och sen bröts samtalet. Vid det laget skulle färjan snart gå, och det var en bit att promenera, så jag insåg att jag riskerade att missa färjan om jag stod i kö länge till. Jag började helt enkelt att gå mot färjan medan jag ringde SJ igen. En kvart senare fick jag svar av en herre som sa att det här var ju konstigt, men han kunde maila en bekräftelse till mig som jag kunde använda som biljett. Tack tack sa jag, och fick inget mail. Färjan gick, jag hade ungen mottagning på tre timmar och sen gick vi iland i Oskarshamn.

Det var 55 minuter tills bussen skulle gå. Fortfarande inget mail. Jag ringde SJ på nytt och behövde bara vänta tio minuter den här gången. En ung tjej den här gången, som tyckte hela grejen verkade jättekonstig. ”Vänta så ska jag kolla upp det här”, sa hon och försvann. Tio minuter senare var jag på väg att lägga på, men då kombin tillbaka och sa att hon var tvungen att boka om biljetten så jag skulle kunna hämta ut den från ett ATG-ombud. När jag fått mitt nya bokningsnummer sa hon att det fanns ett Konsum med ATG bara en halv kilometer från terminalen. Jag skyndade dit, men det visade sig vara Konsums huvudkontor, och alltså inget ATG-ombud. Smått uppgiven kollade jag efter ATG-ombud i min iPhone och såg att det närmaste var nästan två kilometer bort, inne i stan. Jag hade ca 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, så jag började springa. Jag sprang och svettades hela vägen, fick ut biljetterna, och sprang och svettades ännu mer tillbaka till terminalen, med några få minuter till godo.

En förvånansvärt händelselös bussresa senare var jag i Växjö där jag skulle ta tåget till Göteborg. Men det visade sig att tåget av nån anledning skulle gå från Alvesta istället för Växjö, så jag fick ta en buss mot Alvesta. När jag skulle klättra in i sätet med all packning gjorde dock chauffören en rivstart så att jag slog i svanskotan i armstödet och sen dess kan jag knappt resa mig. Jag kom fram till Alvesta där tåget snällt stod och väntade och den kom jag faktiskt hem, tro det eller ej. Men jag har knappt kunna sitta under hela helgen.

Epilog: Imorse när jag skulle till Stockholm med ett tåg som gick 6.04 såg jag till att ta en spårvagn tre turer innan den sista möjliga. Men vagnen kom inte. Inte nästa heller. Den sista vagnen jag kunde ta (och som faktiskt kom) var på Centralen 6.01, så det blev till att springa. Men hann gjorde jag. Precis.

Puh. Summan av kardemumman är att hur mycket man än gillar kollektivtrafik är det bannemej inte lätt att låta bli att bli sur på SJ och Västtrafik! Kom igen, det var inte ens snö! Jag kände mig som att jag var med i en nyinspelning av Stinsen Brinner. Bra film förresten, den kan jag rekommendera.

Det här är nog den längsta text jag nånsin skrivit på en mobiltelefon.