It’s gettin’ too hot!

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att ”Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; ”Shhh! Skräm inte barnen!

starcraft_2_ghost_by_zergrex-d2y1ll8

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!

EMANUEL DISSAR – del 25: Klotter

Vad är väl bättre att avsluta maj månad med, än ett äkta gubbstruttigt dissinlägg? Den här gången handlar det nämligen om klotter.

Och jag vet att jag trampar i ett känsligt område här. Det är skillnad på klotter och klotter, grafitti och graffiti, konst och konst. Att försöka sätta en fast skiljelinje mellan bra och dåligt klotter skulle jag säga är omöjligt, men jag ska ge ett tydligt exempel på dåligt klotter som ställer till det och gör mig ledsen.

DSC00454

Ta en titt på bilden ovan. Staket, galler, taggtråd. Är det ett fängelse? En befästning? Fort Alamo? Nix, det är observatoriet där jag jobbar till och från. Vi har haft så mycket problem med klottrare och sabotörer (som t.ex. slår sönder glasrutor, eldar på taket, sparkar sönder ventiler, osv) att vi har varit tvungna att sätta upp allt det här. Det ser ju helt sjukt ut. Våra besökare som kommer för att titta på utställningarna och i teleskopen undrar vad det är för galna saker vi försöker dölja genom att ha satt upp allt det där. Suck.

En väldigt stor del av observatoriets ekonomi går åt till klottersanering och reparationer. Pengar som kunde gått teleskop och bättre öppettider. Blärk. Detta är ett exempel på dåligt klotter.

Men för att balansera upp vågen igen måste jag också ge exempel på att det finns fint klotter och graffiti. Det här lilla huset går jag t.ex. förbi varje gång jag ska ta mig till studenternas hus, vilket är ganska ofta.

DSC00464

Skitfint! Mycket roligare än en grå liten låda. Det där är vad jag kallar konst.

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

brannball

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

Kan bara inte låta bli…

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!

Det var nära ögat…

Igår cyklade jag från min lägenhet i Majorna till mina föräldrar på Tjörn. Ungefär i höjd med Angeredsbron var jag med om en ganska läskig, något ironisk och en smula farlig händelse.

Det som gör den ironisk är att jag ju har skrivet en låt där en rad lyder ”Du krånglar dig emellan, trots bilförarnas grymt, sätter fart längs trottoaren och hinner få en skymt, av en stadsjeep som svänger fram på vägen framför dig, du ställer dig på bromsen, hinner inte stanna! Nej!” och detta var EXAKT vad jag råkade ut för igår.

Jag kom cyklande från Göteborgshållet, på den kombinerade cykelbanan och trottoaren. En bit framför mig ser jag en stor bil komma från en utfart. Den stannar innan den kör ut på vägen och jag tänker att vad bra, då väntar den in mig, den har ju väjningsplikt.

ford-exursion

Men när jag är ungefär 10-15 meter ifrån utfarten, och cyklar med en ganska hög hastighet, så kör bilen plötsligt ut rakt framför mig! Detta alltså EFTER att ha stannat! Jag tvärbromsar med både fot- och handbromsen och försöker samtidigt väja, med resultatet att cykeln svänger runt, och mitt bakhjul till slut dunkar i stötfångaren under bilens bakdörr. Det är precis så jag lyckas hålla mig upprätt.

Bilen stannar igen och jag får en blick och en vinkning från föraren, som sedan kör därifrån.

Något darrig fortsatte jag trampa hem till Tjörn.

Så, en vädjan till alla bilförare; Snälla, titta inte bara efter bilar när ni kör ut från en utfart! Speciellt inte om utfarten korsar en cykelbana…

And now – something COMPLETELY different!

Nu smiter jag från stan ett par dagar. Måste få lite distans till den här skivinspelingen. Om en timme hoppar jag på cykeln och cyklar upp till Tjörn.

Gbg-tjorn

Ovan syns färdplanen. Sist jag kollade var det ungefär 9 mil. Ska bli skönt att få använda hela kroppen lite, och inte bara fingrarna, på strängarna eller tangenterna.

Kan dock inte låta bli att smyga in ett par foton från i onsdags, när vi spelade in blås. Det blev bättre än jag trodde, och jag trodde det skulle bli grymt bra. Det här kommer att bli en sån hejdundrande skiva!

Foto: Isabel Evers
Foto: Isabel Evers
Foto: Isabel Evers
Foto: Isabel Evers

EMANUEL DIGGAR – del 4: Stationära datorer

Bärbara datorer är bra på många sätt och vis. De har funnits sen sent 80-tal (i sin nuvarande form åtminstone) men det är föst de senaste åren som jag har insett att folk nästan bara har bärbara datorer. Det är mest spelnördar och äldre som har stationära.

Det är intressant. Jag har haft stationär dator sedan 1988 och bärbar sen högstadiet. Men den bärbara har alltid varit ett komplement. Numera använder jag i princip aldrig den bärbara dator jag har (en PC från HP), vilket delvis beror på att den väsnas som en gatuborr, men också på grund av att jag kan göra så mycket mer med min stationära.

imac-1

Visst är det praktiskt att kunna använda datorn på tåget, kunna arbeta i soffan och så vidare. Men på tåget är ett av de få tillfällen jag har ro att läsa böcker numera, och i soffan sitter jag när jag vill ta paus.

Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt ÄR en spelnörd. I min iMac har jag både Mac OS och Windows, och jag spelar allt från Starcraft 2 och Resident Evil 5 till originalversionerna av Monkey Island. Jag gillar det fullstora tangentbordet, den stora skärmen och att ha ordentligt utrymme för möss och andra grejer man kopplar in. Styrplattor gör mig mest frustrerad.

Jag har skött en del av inspelningsarbetet de senaste veckorna i min stationära dator också. Det är ofta jag sitter med kanske 18 kanaler i stereo, var och en med olika effekter som reverb, delay, pitch, osv. Samtidigt som andra processer är igång i bakgrunden. Och allt får plats på skärmen. Det hade bara varit jobbigt att sitta med det på en laptop.

Summan av kardemumman är alltså: Bärbara datorer är fiffiga och smidiga, men för mig är stationära datorer oersättliga.

Abstinens

Idag är sista dagen på andra omgången i studion. Vi har lagt nästan alla instrumentpålägg, och det är snart bara sång kvar. Igår spelade vi in fiol och idag har Helena varit här och lagt flöjt. I eftermiddag kommer Magnus, Niklas och Jonn och lägger blås.

Men sen är det ingen schemalagd inspelning förrän 11 juni. De senaste veckorna har jag haft hjärnan så sprängfylld av inspelningen att jag inte vet vad jag ska göra nu när det blir en lång paus. Jag kommer att vrida mig på golvet, som en kedjerökare som inte får en cigg på två veckor, och tänka på körstämmor, syntslingor, blåsarrangemang och reggaegitarrer dygnet runt.

a_0010

Halvtidspaus

Söndag. Och imorgon är det dags att gå in i studion igen. Under de tre dagarna vi spelat in hittills har vi alltså lagt grunderna på tretton låtar. Det fantastiska är att jag blivit så grymt nöjd med varenda inspelning vi  har gjort. Varenda en! Och det läskiga nu är att jag ju måste matcha den suveräna musikaliska grunden med sången… Tidigare, när jag spelat in musiken själv, har det varit sången och texterna som fått lyfta det halvtaskiga kompet, men nu när jag har såna otroliga musiker ställer det plötsligt krav på mig som sångare.

Bild-1

Bara en sån här grej. En av Sveriges genom tiderna största reggaepionjärer och en den tightaste trummisen jag nånsin har jobbat med lägger dricksglas och tamburin på en av låtarna. För vilken låt är komplett utan dricksglas (spelat med tändare) och tamburin?

De låtar som vi nu lagt grunder på i studion är (i kronologisk ordning):

1. Det är faktiskt jag (i Dylanversion)
2. Ljugareblues (i zorbabluesversion)
3. Spårvagnsvisa (i klassisk visversion)
4. Katterna i Minamata (i mörk minamataversion)
5. Vända blad (i galen cajun/zydecoversion)
6. Hinna ifatt (i passionerad reggaeversion)
7. Alver och dvärgar (i folkpoppig feministbluegrassversion)
8. Indien och Norge (i nattlig lastbilsversion)
9. Birger Jarlsgatan 3 (i soft jazzversion)
10. Den nya restaurangen (i sovjetisk umpaversion)
11. Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt (i hitlistepopsversion)
12. Sara (i 20-tals-gangsterversion)
13. Din terapeut (i visemoversion)

Håller dessutom på att tillsammans med den skicklige Henrik Littke ta fram följande låtar:

14. Cyklisten (i bitpopshiphopversion)
15. Raketen (i Jean Michel Jarre-inspirerad electronicaversion)

Så ingen kan komma och säga att det här blir en enformig skiva!