I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.
Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.
Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.
Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att ”Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.”
Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; ”Shhh! Skräm inte barnen!”
Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!
