miljöpartiet – Emanuel Blume

Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket ”Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte ”ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest ”fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.

Mat som kliar

Jättelöjlig rubrik, men ordet ”klimat” används ju överallt!

Det publicerades en SIFO-undersökning nu i juni om vilket parti folk känner mest förtroende för när det gäller klimatfrågor. Att miljöpartiet skulle hamna på första plats var väl inte sådär jätteförvånande, dock att det skulle vara att sånt hopp när till andraplatsen. Såhär blev resultaten (undersökningen är baserad på 1000 random personer)

1. Miljöpartiet: 46 procent
2. Socialdemokraterna: 9 procent
3. Moderaterna: 6 procent
4. Centerpartiet: 4 procent
5. Folkpartiet: 1 procent
6. Vänsterpartiet: 1 procent
7. Kristdemokraterna: 1 procent
8. Sverigedemokraterna: 0 procent

Tveksam/vet ej: 32 procent

Lite orättvist mot vänsterpartiet kan jag tycka, som jag vet har en helt okej klimatpolitik. Men allt är väl relativt. Vad gäller Sverigedemokraternas 0 % är jag inte förvånad, efter att ha hört dem offentliggöra sin klimatpolitik i Almedalen förra året.

Intressant också att av de som angett ett parti så har mer än fyra femtedelar (82%) mest förtroende för något av de rödgröna partierna. Antar att alla inte är miljömuppar som jag och röstar utifrån miljöfrågor…

Apropå skickade så skickade jag in en jobbansökan igår kväll. Som nån slags klimathandläggare för en NGO. I Bryssel.

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

Min flickvän Janina som var med, och några ”fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade ”var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att ”Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med ”Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Vad är det med miljöpartiet och konstiga namn?

Valberedningens förslag till nya språkrör för miljöpartiet är Åsa Romson och Gustav Fridolin. Jag diggar Gustav stenhårt, och Åsa verkar vara kanonbra också.

Men här kommer en liten reflektion om namn på miljöpartister. Språkrör de senaste åren har haft efternamn som Gahrton, Pohanka, Schlaug, Goës, Westergaard, Chamberland, Ferm, Dalunde, Catalàn… Det känns som de senaste språkrören Wetterstrand och Eriksson varit undantag som bekräftat regeln om ovanliga efternamn. De nya GU-språkrören bryter också mönstret, med namn som Carlsson och Lindgren. Går det i vågor, tro?

Är chansen att bli vald större om man har ett ovanligt efternamn? Och är det speciellt för miljöpartiet? De senaste partiledarna för sossarna har hetat saker som Persson, Carlsson och Sahlin. Å andra sidan har vi Reinfeldt hos moderaterna. Men Olofsson, Hägglund och Björklund är tämligen vanliga. Lundgren som företrädde Reinfeldt är också tämligen vanligt.

Kan det vara speciellt för MP och V? Ohly liksom… Och Hoffman och Schyman. För att vara ett feministiskt parti är det väldigt mycket ”man”.

Frågor, frågor…

Jag vill tydligen ha en biltunnel…

När jag cyklade hem från affären igår fick jag syn på följande affisch från socialistiska partiet:

Jag blev lite paff. Nu gör min begränsade mobilkamera inte riktigt affischen rättvisa, men vad det står är alltså att ”Politikerna i (s), (v) och (mp) vill att pengarna ska gå till en BILTUNNEL och inte till SKOLOR eller FRITIDS … det tycker inte vi är ok.”

Jaså? Det var en överraskning för mig. Visserligen har jag inte varit särskilt politiskt aktiv de senaste åren, men att miljöpartiet plötsligt skulle förespråka en biltunnel, som vi så länge har propagerat emot (till förmån för bättre cykelbanor och kollektivtrafik, samt trängselavgifter i innerstan) låter väldigt konstigt. Jag är dessutom ganska skeptisk till att vänstern skulle vara särskilt positiva till en biltunnel.

Så, all heder åt socialistiska partiet för att de affischerar och visar sitt engagemang trots att det inte är valtider, men det hade ju varit trevligt om det som stod på affischerna faktiskt stämde. Sen kan man ju undra varför man väljer att vara aggressiv mot S, V och MP. De borgerliga partierna ligger väl förmodligen ännu längre ifrån dem vad gäller politiska åsikter. Eller?

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan ”valresultatet” på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen.

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna.

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så.

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Valaffischer – vad säger dom egentligen?

Hela stan är full av valaffischer. Och hela min hemkommun Tjörn är full av valaffischer. Jag tänkte titta lite närmare på några av dem. Inte så att jag siktar på att göra någon komplett genomgång, men några är mer intressanta än andra.

Den här affischen till exempel, från sossarna (och Kommunal, tror jag). Man visar att man är för jobb och mot arbetslösa ungdomar. Originellt. Vad som är kul med den här affischen är namnet i exemplet. Shilan. Det kanske bara är bokstavsnördar som jag som tänker på sånt, men SHILAN har exakt samma bokstäver som SAHLIN, bara i en annan ordning. Hmm.

Nästa exempel är ett klistermärke från Moderaterna. Jag vet inte exakt var bilden kommer ifrån (det kan vara så att den är fejkad). Återigen är arbete i fokus. Arbetslöshet är dåligt, tycker man tydligen. Originellt, som sagt. Men… är det inte nånting med texten som ger lite… tja… dåliga vibbar? Och som sagt, jag har ingen källa på bilden så den kan vara fejkad.

Sen har vi en Alliansen-affisch. Budskapet består av tre ord. Och frågan känns ganska lättbesvarad. Alliansen vill gå framåt. Nästan rekord i originalitet. För alla andra vill ju bakåt. Eller? För att skoja till det hela kan jag ju nämna att det numera är allmänt känt att skyfflar man om bokstäverna i ALLIANSEN blir det ANALSENIL.

Jag stoppar där ett tag. Det här med Sahlin och Analsenil och Arbeit macht Frei är bara fånerier (fast lite kul), som jag inte menar något seriöst med. Däremot känns det som att väldigt många valbudskap är så enkla och självklara. Man hade kunnat byta ut partierna mellan dessa affischer och inte märka nån skillnad. Finns det då något parti som tar upp något annat än det obligatoriska, självklara, och ack så tråkiga jobb, skola och trygghet?

Aha, här är en! Äntligen någon som vågar var lite originell och säga nåt som inte alla andra skriker i munnen på varandra. Bra, Gudrun! Jag har bara en enda liten invändning. ”Våga vara feminist på valdagen”. Jag tänker bannemej vara feminist de övriga årets dagar också!

Nu, avslutningsvis tänkte jag ta upp några affischer som faktiskt skiljer sig ännu mer från de övriga, med avseende på såväl budskap som form. Jag är visserligen subjektiv och jävig, men det fiffiga med bloggar är att man får vara det. Så här kommer ett gäng valaffisher som jag faktiskt gillar:

Kolla! Ett budskap som inte säger det självklara ”ingen ska behöva vara arbetslös”, som är konkret och dessutom relevant!

Och ett till! Enda valaffischen jag sett som överhuvudtaget tagit upp HBT-frågan.

Ytterligare en valaffisch som tar upp något mer konkret. Vad hände med diskussionen om FRA, IPRED och övervakningssamhället? Är MP de enda som kommer ihåg den??

Och så en om en av mina egna stora hjärtefrågor. Överhuvudtaget verkar miljöbudskap totalt saknas i årets miljöaffischer, om man bortser från miljöpartiets. De övriga partierna verkar bara försöka överträffa varandra i om vem som tycker minst om arbetslöshet. KD har visserligen fina vilda djur på sina affischer, men budskapet ”Ett mänskligare Sverige” känns inte som att någon inte håller med om.

Ska jag avsluta med något käckt nu så är det att de partier jag har störst förtroende för och som jag tycker tar mest ansvar för vår gemensamma framtid och vårt gemensamma samhälle, det är miljöpartiet i Fi. Men som sagt, jag är ju jävig.