Etikett: musik

Vad är egentligen grejen med musik? Vad ska man ha den till? Är det nån skillnad på en musiker och en CD-skiva?

Jag har varit ute och spelat på alla möjliga ställen sedan jag var 15. Det börjar bli några år nu. En grej jag har funderat på under alla de här åren är varför man egentligen anlitar en musiker.

De flesta musiker har fått oräkneliga förfrågningar av typen ”Kan inte du stå där i hörnet och sjunga lite medan folk minglar och dricker välkomstdrinkar?” När jag var arton kastade jag mig över dessa spelningar, nästan alltid utan betalning, alltid lika ivrig och med förhoppning om att få sprida min musik till nya lyssnare. Alltid lika förvirrad och besviken efteråt. Som artonåring hade jag inte tagit till mig det faktum att när man går nånstans för att dricka drinkar och snacka med kompisar är man inte särskilt intresserad av att ha en vissångare tre meter bort, som gapande försöker prångla på en sina känsliga vistolkningar.

Sen lärde jag mig skilja på musik och musik. I vissa sammanhang, som vid ovan nämnda mingel, funkar musik som förmedlar en stämning, snarare än ett budskap. En jazzpianist eller en duo med gitarr och saxofon är kanon. I många fall funkar också en dator med Spotify alldeles utmärkt.

Men livemusik kan vara något annat än en stämningshöjare. Något mycket större. Det blir den när när den hamnar i fokus istället för att vara i bakgrunden. Folk går inte på Håkan Hellström eller Laleh för att mingla och dricka drinkar medan musiken håller på sådär lite gött i bakgrunden. De går för att uppleva artisten, höra och se henom sjunga, ta del av det magiska som händer just där, just då. Vi som håller på med visor snackar mycket om musik som ett sätt att berätta historier och förmedla glädje, spänning och sorg, och även om man inte uttrycker sig likadant i andra genrer är det lika viktigt där. Vi går på livespelningar för att det ger oss något annat än att sätta på en spellista på Spotify. Det är dessa spelningar som de flesta musiker, även om det finns undantag, lever för.

Vad som under många år har förvånat mig är hur många arrangörer som har svårt att skilja på vilken musik som funkar i vilka sammanhang. Eftersom jag i femton år ägnat mig mycket åt politisk musik har jag ofta varit med som del av seminarier, demonstrationer, manifestationer, temakvällar och så vidare. Låtarna har handlat om det talarna och föreläsarna talat om. Det kan ha varit miljö, solidaritet, djurrätt, klimat, konsumtion eller främlingsfientlighet. Ändå har min roll som musiker i regel varit som pausunderhållning, medan folk sträcker på benen, fyller på sina kaffekoppar och pratar igenom den nyss avslutade föreläsningen.

Vad skulle hända om vi gjorde tvärtom? Lät föreläsaren föreläsa under bensträckaren, efter att musikern framfört sitt, medan folk fyller på kaffe och diskuterar musiken de precis hört? Om vi säger till föreläsaren att vi tyvärr inte har råd att betala något gage, men att hen gärna får sälja sin avhandling i pausen?

Det vore naturligtvis jättedumt.

Kanske har det att göra med att vi har så mycket musik omkring oss idag. Förutom Spotify, med mer musik än någon någonsin kommer att hinna lyssna på, har vi YouTube, iTunes, oräkneliga radiokanaler och bakgrundsmusiken i affärer och gallerior. Vi har våra lurar i öronen, smarta spellistor och autogenererad musik anpassad speciellt för oss. Har livemusiken i det här läget blivit något aningen främmande? Något lite osäkert, som inte riktigt går att kontrollera? Något som inte låter som det vi får via våra vita hörlurar med bekväma höj- och sänkningsknappar? Representanten för livemusiken – har det blivit den jobbiga musikern på gatan, med hatten där det ligger några enkronor? Mannen på Drottningtorget som spelar det där konstiga instrumentet där han slår med pinnar på strängar? Dragspelaren som tränger sig in på spårvagnen och envisas med att spela för oss där vi sitter med våra vita hörlurar?

Med risk för att låta som att jag tycker att ”det var bättre förr” vågar jag gissa mig till att det fanns en annan kultur kring livemusik för några decennier sedan. Att det var fler än Håkan Hellström och Laleh som faktiskt var en attraktion i sig själva. Att en ensam musiker på ett naturligt sätt framträdde som en del i ett sammanhang, snarare än som bakgrundsunderhållning. Men det är förstås bara min gissning, en småbitter tanke från en vissångare i en tid när visor inte längre drar fulla hus. Det där lät ironiskt, insåg jag precis, men det var inte menat så.

Jag umgås till och från i sammanhang där vi jobbar mycket ambitiöst (och ibland en smula pretantiöst) med låttexter. Där pratar vi mycket om att texten ska stå på egna ben, att man inte ska underskatta lyssnarens förmåga att uppfatta nyanser och inte förklara något i onödan. Allt det där är nog bra. Men står man på ett blåsigt Järntorget och underhåller en orolig folkmassa mellan två talare så är det svårt att vara övertydlig. Det handlar inte om att lyssnaren inte har förmåga att uppfatta nyanser, utan om att sammanhanget är sådant att att man har tur om lyssnaren lyssnar.

För jag tror det är det det handlar om. Jag tar fortfarande gratisspelningar, men jag har blivit noga med vilka jag tackar ja till. Uppträder jag gratis, med de många timmar av förberedelser det innebär, vill jag att de som lyssnar ska ha en chans att ta till sig det jag gör. Ofta känner jag mig divig, som en pompös vissångarfjant som tar sig själv på för stort allvar, men jag tvingar mig att se det från vad jag inbillar mig är publikens håll. En vissångare är aldrig rolig i ett sammanhang där hen inte går fram.

Jag har inget emot mingelspelningar, så länge det är tydligt att det är det som är syftet. Då sätter jag mig ner, fokuserar på gitarren och spelar instrumentalt. Inget ont i det.

Men i rätt sammanhang, där publiken ges en chans att ta till sig det som händer på scenen, kan en bra vissångare i fokus vara bland det bästa och starkaste som går att uppleva.