språk – Sida 2 – Emanuel Blume

Jag kunde inte prata när jag var liten

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. ”Haha, du säger kju!” sa man, och jag svarade ”Det gör jag inte alls, jag säger sju!”, varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det ”rikssvenska” sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det ”riktigt”, det vill säga chu. ”Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!”

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet ”sju”, som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Lägesrapport och spårvagnsskyltar

Igår gick vi in i studion. För att göra en lång historia kort har vi repat igenom nästan samtliga låtar, riggat upp all utrustning och spelat in fyra färdiga grunder. Och gissa om jag är nöjd! Det är fantastiskt att få jobba med så skickliga musiker och tekniker. Och jag är så glad att jag valde att arbeta på det här sättet, att inte arbeta fram exakta arrangemang från första början utan bara en översiktlig plan över instrumentering och hur det kommer att låta, för att sedan alla tillsammans sätta arret utifrån vad som känns och låter bra i studion.

Nåväl, nu är det dags för dag två.

En helt annan sak jag funderat på är de här skyltarna på spårvagnen. Borde de inte se ut såhär istället?

Bussar ska inte ha trevligt, eller vadå?

Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.

Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men ”inte tvärtom!”?

Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?

Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att ”Du väljer själv”.

Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.

Svarta – det nya svarta?

En reflektion över vilka ord vi använder och vad vi lägger för värderingar i dem. Det är svårt det här med vad vi ska kalla ”avvikande” grupper. Nu är ju inte just svarta människor, som det här inlägget ska handla om, en direkt avvikande grupp globalt, men här i Sverige kan vi nog vara överens om att det finns betydligt fler vita.

Jag har funderat över det här ordet, svarta. När jag var i Kenya användes orden black och white regelbundet, och vad erfor, utan nån direkt laddning. Det var en beskrivning av folks hudfärg. Jag var vit, de flesta andra var svarta. På samma sätt som att man säger att någon är kort eller lång, gammal eller ung, osv.

Men här hemma tenderar vi ofta att dra oss för att använda ord som svart. Man använder lite mer omständliga ord som färgad eller mörkhyad. Och jag säger inte att det är fel. Men det känns som att vi ständigt uppfinner nya ord för att vi är obekväma med att beskriva folks olikhet. I Kenya var svart och vit beskrivande ord och folk fattade vad man menade, punkt slut. Men här är vi ofta väldigt rädda av nån anledning att uppfattas som okänsliga eller nedlåtande om vi påtalar någons hudfärg. Med risk för att uppnå motsatt effekt.

För vad sänder det för signaler att man börjar mumla och säga saker som ”Hon är… ja, du vet… färgad, eller typ… ja…”. Det sänder en signal om att det är något pinsamt, något man inte talar om. Ungefär som att säga att ”Han är en sån där… du vet… en sån som… gillar samma. Alltså, inte för att det är nåt konstigt, men…” istället för att bara säga att han är gay eller bög.

Nu ska man ju inte vara helt urskiljningslös här. Bög och gay uppfattas av de flesta idag som neutrala ord som bara ange en persons läggning. Men det tog ett tag att komma dit, och det finns säkert några personer som fortfarande tycker att bög är ett nedlåtande ord. Men jag tycker att svart och vit är så oerhört enkla, i grunden helt oladdade ord. Det säger vad det handlar om, utan att påstå att det ena är nåt avvikande eller på annat sätt ojämlikt. Nu är det ju visserligen en förenkling att påstå att man kan vara antingen svart eller vit, det finns ju alla möjliga olika kombinationer, nyanser och varianter. Och skönt är väl det. Men, ni förstår vad jag menar.

Ordet neger till exempel är svårt. Jag vet att vissa använder det och tycker att det är numera är oladdat, ungefär som bög. Det betyder ju trots allt svart, liksom. Men min bedömning är att det fortfarande, och kanske alltid kommer att vara, för negativt laddat. Jag hörde en intervju med Alice Bah en gång, där hon pratade om att hon aldrig kommer att kunna höra ordet neger utan att känna smärta. För henne skar det som knivar, oavsett hur oladdat det var för den som sade det. Och hon förklarade så inlevelsefullt så jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda ordet utan att tänka på det.

Vad anser ni som läser? Ordet svart? Är det oladdat? Ordet färgad för mig känns lite omständigt och klumpigt. Alla är väl färgade, liksom. Egentligen är man väl mindre färgad om man är svart, än om man är rosaaktig, som de flesta av oss skandinaver är?ss skandinaver är?

Ett pinsamt erkännande

Här kommer ett litet erkännande såhär på lördagsförmiddagen.

Jag tycker mig vara ganska bra på engelska. Inte så att jag är någon virtuos, men jag klarar mig obehindrat i engelskspråkiga sammanhang och engelsktalande länder. MEN jag har svårt för när engelska filmer saknar svenska undertexter.

Det är ju inte så att jag inte förstår vad de pratar om, eller hör de allra flesta replikerna. Men när folk pratar i mun på varandra, när det är mycket bakgrundsljud eller folk pratar snabbt med kraftiga dialekter, då missar jag grejer.

Jag vet att många gör en grej av att se filmer utan svenska undertexter för man tycker att det förstör känslan. Och okej, det får ni gärna tycka, men för mig försvinner mycket av filmens handling. Och det är ju aldrig kul att missa grejer.

Hallå? Hallååå? Är det nån där?

Det här är en vidarefundering på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om att inte svara. Närmare bestämt att man har gjort upp något med, ställt en fråga till eller i något annat ärende kontaktat någon, som sedan helt sonika låter bli att svara. När det gäller privatpersoner kan väl det här vara förståeligt. Många är stressade och har inte tid. Men när det gäller offentliga institutioner, företag, osv så sitter det faktiskt folk och har som jobb att sköta kommunikationen utåt! Som alltså får betalt för att svara på ett mail då och då.

Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.

Ett fint exempel är arbetsgivare. Man har sökt en tjänst, lagt ner timmar på att få ihop en bra och relevant ansökan, skickat in den, och… inget svar. Inte ens ett ”tyvärr gick tjänsten till en annan sökande”. Jag har varit i kontakt med diverse tidskrifter det senaste i olika ärenden, och av sex kontaktade redaktioner svarade två av dem efter att jag mailat och påmint dem. Ingen av dem svarade vid första mailet. Företag jag varit i samarbete med svarar inte på varken mail eller sms, och tiden går. När jag skrev min mastersuppsats ägnade jag det mesta av tiden åt att jaga folk på SLU, olika energiföretag och -myndigheter och kommunfolk, som lovat att höra av sig.

Sist jag skrev om det här fick jag lite tankar från läsare om vad det skulle kunna bero på. Slöhet, ovilja att svara direkt, att man glömmer att svara, ovilja att svara alls, eller att man inte vet VAD man ska svara och därför låter bli. Förmodligen är det väl någon form av kombination av dessa.

Det intressanta, tycker jag, är att vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera idag. Det tar ett par sekunder att svara på ett mail eller sms och det är i det närmaste gratis. Men det verkar som att ju lättare det är att kommunicera verkar den psykiska tröskeln för att faktiskt göra det bli.

Eller är jag ovanligt jobbig? Kan det vara så att det bara är mig folk undviker att kommunicera med? Det kan vara så, men jag vet minst två andra jag har pratat med som upplever exakt samma sak.

Vad tycker ni?

Hallå!?

Är det nån där?

Vart tog var vägen?

Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men jag kan inte låta bli att skriva om det igen. Lyssnade på Språket i P1 häromdagen, och där handlade en lyssnarfråga om var och vart. Lyssnaren sa att han hört en tilltagande hopblandning av var och vart, mest att folk sa vart istället för var men också var istället för vart.

Det jag tyckte var intressant var hur allas vår Lars-Gunnar Andersson svarade. Det handlar naturligtvis om distinktion mellan platsangivelse och riktningsangivelse (var är hen? – i Borås, vart åkte hen? – till Borås), men att unga människor mer och mer inte uppfattar distinktionen och låter vart ta över båda formerna och låta det funka som var. Han uttryckte det som att ”för människor under 25 idag finns ingen distinktion. Ordet vart täcker båda betydelserna och ordet var används i regel inte längre.”

Oj, har det gått så långt? Jag vill inte se mig som nån konservativ språkpolis, men i mina öron låter ”vart är bussen?”, så himla fel. Jag skulle köpa det om det var en rent dialektal form, men det låter… ja, ursäkta uttrycket, bonnigt.

Har jag blivit gammal? Jag är ju trots allt äldre än 25.

EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former

Hej allihop och dags för Emanuel Dissar igen! Den här gången gäller det alltså kvinnliga former, men bilden och formuleringen till trots menar jag inte former i den bemärkelsen att det handlar om kroppar. Vad jag menar är språkliga former.

Av någon anledning har folk i det förflutna ansett det nödvändigt att inrätta särskilda ”kvinnoformer” av vissa ord. En kvinnlig vän är en ”väninna”, en kvinnlig skådespelare är en ”skådespelerska” och en kvinnlig lärare är en ”lärarinna”. Vissa av de här formerna är mer fasta än andra, och vissa hänger ganska löst, t.ex. lärarinna.

Men vad jag undrar är – varför har vi de här särskilda ”kvinnoändelserna”? Rent logiskt skulle de behövas om det alternativa ordet, t.ex. ”vän” uteslöt alla som inte är män. Men exakt vad i ordet ”vän” anger att det måste vara en man? Vad i ordet skådespelare anger att det inte kan vara en kvinna? Analyserar man ordet så finner man skåde– vilket anger att det är något som ska synas, och –spelare vilket anger rollen som den som ska spela för att synas. Hade det varit ”skådeman” hade det varit en annan sak.

På nåt sätt kokar det hela ner till (ett uttryck som ibland kritiseras för att vara angloimperialistiskt, men som jag faktiskt gillar) att den manliga formen ses som standardformen. Annars hade vän inte behövt någon kvinnlig alternativform som väninna. Skådespelare är i mina öron lika neutralt som bandspelare. Och bandspelare har ingen snopp. Man skulle aldrig få för sig att kalla en bandspelare för bandspelerska, för ordet ÄR faktiskt i grunden könsneutralt.

Så att prata om väninnor och lärarinnor känns i mina öron dumt. En vän är väl en vän oavsett vilket kön hen har? Och lärare = ”en person som lär ut”. Inte ”en man som lär ut”.

Värst är nästan när folk säger ”kvinnlig läkare” eller ”kvinnlig präst”. Varför, liksom? Det är en läkare och en präst det handlar om! Varför måste man specifiera att det här ”det kvinnliga alternativet”, som för att varna för att det inte är en riktig präst eller läkare?

Nu är de här orden väldigt ingrodda i vårt språk, så att folk använder sig av dem betyder inte att de är dumma eller förespråkare för nån slags patriarkal maktstruktur. Det betyder bara att hela grejen med könsroller och normer är så sjukt mycket mer inrotad än man tror.

Sen finns det ju faktiskt ett litet antal roliga exempel på när kvinnan utgör namnnormen för ett yrke, och där mannen får ta på sig samma namn. Som sjuksyster. Jag har inte hört om sjukbröder. Kanske skulle vara ganska fint, nu när jag ser det i skrift. Sjuksystrar och sjukbröder. Men många tycker det låter väldigt konstigt och rentav obehagligt när det pratas om män som är sjuksystrar. Det tyder lite på vår omedvetna, inneboende rädsla för könsöverskridande, framför allt när män identifieras med kvinnliga egenskaper.

Oj, det här blev ganska invecklat. Men intressant!

Det här med att unna sig saker

Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om det här med ordet ”duktig”, vad man lägger i ordet och hur olika personer tolkar det. Det finns ytterligare ett sådant ord, och det finns risk att folk reagerar lika starkt den här gången. Men se det som ett diskussionsinlägg och ett sätt att väcka debatt! 🙂

Ordet är ”unna”. Att unna sig något. Framför allt förekommer det i reklam av olika slag, och det kanske är därför jag har svårt för det. ”Unna dig något gott på fredagskvällen”, kan någon säga till mig i reklamen för en produkt. ”Unna dig lite sol av avkoppling” säger man i en reklam för ett resebolag. Men vad betyder det egentligen att unna sig något?

I mina öron innebär att unna sig eller att unna någon annan att gå med på att låta sig själv eller denna andra person få något den egentligen inte har förtjänat. Protestera om ni inte håller med. Men om någon är VÄRD, låt säga, något gott på fredagen, då behöver hen väl inte unna sig det? Det är som att hen egentligen inte borde ha det, men på grund av någon slags snällhet får det ändå.

Nu är det inte så att jag hoppar på och slår alla som säger ”unna” i olika sammanhang, men det har blivit ett sånt där ord som jag aldrig själv skulle säga. Mer än i vissa särskilda sammanhang. Lite som med ”duktig”.

Kanske grundar sig mina skeptiska känslor för ordet i att det är just i reklam det förekommer gång på gång. Som att reklammakarna spelar på våra känslor av vad vi egentligen är värda för att vi ska vilja ha deras produkter.

Eller så är det bara ett ganska fult ord, rent bokstavsmässigt. Unna. Låter lite som nunna. Eller nåt väldigt dialektalt. Det är för övrigt en ort i västra Tyskland.

Dagens mysterium: Kvällsmat!

Under min uppväxt och ett tag efter det har jag alltid räknat det som att det finns fyra ”grundmåltider” på en dag. Först frukost, som man äter innan man går till skolan/jobbet, sedan lunch, vid tolvtiden, sedan middag, runt klockan sex, och till slut kvällsmat nån gång vid nio-tio. Men de senaste fem åren har jag börjat inse att det här med kvällsmat inte är så naturligt som jag alltid trott!

Det verkar som att middagen för många är den sista måltiden på dagen. Detta fick jag bittert erfara (nåja) först i 20-årsåldern när jag spenderade mer och mer tid hos min dåvarande flickväns familj. Där åt vi middag vid 5-6 på eftermiddagen, och sen… åt vi inget mer. Jag tänkte inte så mycket på det, men var alltid vrålhungrig när vi gick och la oss.

Senare i livet har jag stött på samma grej om och om igen. Vissa tycker till och med att kvällsmat och middag är samma måltid. Vilket känns lite knepigt, rent nomenklaturmässigt; middag och kvällsmat. Som att kvällen skulle vara mitt på dagen. Å andra sidan äter ju inte jag middag mitt på dagen heller. Vissa menar, framför allt på Tjörn där jag kommer ifrån, att middagen äts vid tolvtiden på dagen, vilket egentligen är ganska logiskt med tanke på namnet.

Sedan finns det ju den franska middagen, som kan ätas mellan tio på kvällen och midnatt. Jag är inte helt främmande för det i festsammanhang, men inte till vardags. Dock har jag inget emot att äta en rejäl middag fram till niotiden. Och då blir den kanske kvällsmat? Fast kvällsmat för mig är ett relativt litet mål. Några smörgåsar, en tallrik gröt, eller liknande. Större än frukosten, men mindre än lunchen, och definitivt mindre än middagen.

Hmm, knepigt det här.