miljö – Sida 7 – Emanuel Blume

Hockeyklubbor och världens undergång

Växthuseffekten i all ära, men jag har i över tio år haft i bakhuvudet att det STORA hotet mot mänskligheten är något helt annat.

När forskare och andra som har koll beskriver växthuseffekten använder de sig ofta av en speciell kurva, som ibland kallas för hockeyklubbskurvan. Den visar hur mängden koldioxid varierat i atmosfären genom tiderna. Först är den i princip rak under många tusen år, för att i samband med industrialiseringen plötsligt skjuta i höjden. Det är det som gör att den får formen av en hockeyklubba.

Men, en kurva som svänger av ÄNNU skarpare är kurvan som visar världens befolkning över tid. Den ökar långsamt, långsamt från tiden mellan 5000 före kristus till år 0, för att sedan öka lite snabbare, dippa lite under digerdöden som började på 1300-talet, och sen öka kraftigt de senaste århundradena, med en total raketökning de senaste femtio åren. Fotot här nedanför visar en modell av befolkningskurvan på Deutsches Museum i München där jag var för några år sedan.

Här kan man ju VERKLIGEN snacka om ökning! Kurvan får växthuseffekthockeyklubban att framstå som en pingisracket i jämförelse. Jag drar mig till minnes att när jag gick i grundskolan fick jag lära mig att världen hade fem miljarder invånare. Nu lär sig barnen att vi är närmare sju miljarder.

Alltså, med en sån ökning, spelar det ju ingen roll om vi lyckas minska utsläppen per person till hälften på 50 år, för då är vi ju dubbelt så många! För att illustrera kurvan ytterligare lägger jag här in en film jag tog med min skruttiga digitalkamera när jag var på museet i München.

Det är inte utan att man blir lite mörkrädd. Men, hur som helst har jag tyckts att det pratats ganska lite om det här problemet jämfört med alla andra möjliga hot mot mänskligheten. Häromdagen när jag lyssnade på radio sa dock några forskare att ökningen inte är lika stor längre, att vi förmodligen kommer att plana ut på drygt 9 miljarder invånare. Jag hoppas verkligen det stämmer.

Härdsmälta i kärnkraftverk utanför Tokyo?

Jag hade egentligen tänkt skriva om helt andra saker idag, men för ett tag sedan ringde min pappa upp mig på Skype och sa att jag skulle slå på radion. Det gjorde jag, och fick höra om kärnkraftverket i Fukushima, 20 mil utanför Tokyo. Ni som läser det här vet säkert redan mer än jag, men när jag fick höra om hur kylsystemen hade brutit samman i två reaktorer och risken för härdsmälta växte gick luften ur mig.

En härdsmälta innebär att den radioaktiva härden i ett kärnkraftverk blir så varm att den helt enkelt smälter. Uranet som används i härden utvecklar enorma mängder värme, samtidigt som det sönderfaller och avger strålning.

Senast jag hörde på nyheterna trodde man inte att det inträffat någon härdsmälta, men man kunde inte garantera att det inte skulle göra det. Folk uppmanas att hålla sig inomhus och kraftverket övervakas minutiöst.

Man kan tycka att de stackars japanerna fått utstå nog med lidande med resten av jordbävningen och tsunamin. Det senaste jag hörde var att skalvet var 9,1 på Richterskalan. Ett skalv på över 9 inträffar rent statistiskt en gång vart 20e år. Den starkaste jordbävningen som uppmätts var på 9,5 och inträffade i Chile 1960.

Japan är det land i världen som är allra bäst rustat för att klara av jordbävningar, hörde jag på ekonyheterna. Det låter ju bra. Men om säkerhetssystemen i ett kärnkraftverk utanför Tokyo bryter samman och risken är stor för en härdsmälta, vad händer då om nästa skalv inträffar i Korea? Frankrike? Iran?

Är godis värre än kött?!?

För några månader sedan tog jag beslutet att äta mindre godis. Dels för att jag inte vill vara sockerberoende, dels för att jag inte vill ha hål i tänderna, och dels för att man mår allmänt dåligt av för mycket godis och sötsaker. Det funkade ganska bra ganska länge, men det sista har jag slarvat en del. Men nu har jag fått reda på att det finns ännu fler anledningar att äta mindre godis.

Det har gjorts en undersökning vid Institutet för Livsmedel och Bioteknik, som visar att tillverkning av godis kan släppa ut kopiösa mängder växthusgaser. Att äta en påse skumgodis innebär lika mycket växthusgasutsläpp som att äta en portion fläskkött.

Svenskarna äter mer och mer sötsaker. Konsumtionen av godis och läsk har fördubblats på 40 år. Nu skulle jag väl tro att det är rätt sällan man klämmer i sig en hel påse skumgodis (övriga sorters godis har inte lika hög klimatpåverkan) jämfört med hur ofta man äter en portion kött. Okej, kanske inte i mitt fall eftersom jag inte äter kött, men i många fall.

Men det är ytterligare ett starkt skäl för mig att skärpa mitt godisätande. Och jag menar, så gott är det ju faktiskt inte.

Och förresten, apropå något helt annat, så finns nya avsnittet av Slottspod ute nu! Hejda ditt godissug genom att höra mig, Gunnar Sporrong och Katja Lindblom prata om nya främmande planeter, rymdfärjans sista färd och ryska marsresenärer i Moskva. Lyssna här!

Moderna skräpmyter

Det slog mig igår hur många myter vi har runt omkring oss. Vi tänker oss att vi svenskar idag är ett upplyst folk som har koll på oss själva och vår omvärld, vad som är sant och vad som är påhittat. För några hundra år sedan handlade myterna om hustomtar som kunde hjälpa till på gården, barn som blivit bortbytingar med trollbarn och kvinnor som kunde trollkonster och därför skulle brännas på bål.

Sånt tror vi inte på längre. Däremot finns det många som tror att om man lägger en tand i ett glas coca cola över natten har den lösts upp på morgonen. Men de myter jag tänkte prata om idag handlar om sopor och skräp.

På ett sätt är det ganska logiskt att så mycket osäkerhet, förvirring och myter uppstår kring sopor och sopsortering. På ett väldigt konkret sätt tränger den sig bokstavligen in i våra hem och tvingar oss att ändra på vanor vi haft i hela våra liv. Plötsligt behöver vi inte bara tycka att nån annan ska göra något i miljöfrågorna (staten, Shell, Kina, osv) utan vi behöver ändra vårt eget beteende. Ska vi vara helt ärliga är väl inte sortering av hushållssopor den allra mest akuta miljöfrågan, men med det är inte sagt att det är oviktigt. Nåväl, vad finns det då för myter?

Myt 1: Soporna blandas ändå i sopbilen.
Wroooong. Moderna sopbilar har flera utrymmen och kan ofta lyfta fler återvinningsbehållare samtidigt och tömma dem i var sin behållare. Detta för att inte behöva köra flera gånger. Se bil(d) ovan.

Myt 2: Allt hamnar ju ändå i en hög på soptippen.
Mja. Ibland lagras sopor från hushållen på återvinningscentraler innan det forslas till återvinningsanläggningarna. Det är för att kunna samordna transporterna så färre mil körs. De blandas inte med varandra.

Myt 3: Det är bättre för miljön att bara elda upp soporna.
Detta är kanske den mest spridda myten idag, och den som är svårast att tala emot. Det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att elda alltihop. Men dessa tillfällen är få. Om det är ett ensamt hus i norrländska vildmarken, där närmsta återvinningscentral är 40 mil bort, är det förmodligen bättre för miljön att bara elda avfallet. Men ser vi Göteborg som exempel, där vi har återvinningsanläggningar inom staden, är det betydligt mer resurseffektivt att sortera och återvinna.

Det är också skillnad på avfall och avfall. Tittar vi på metall, och särskilt aluminium, kostar det så ofantligt mycket mer pengar och resurser att utvinna ny aluminium än att återvinna, att det i princip alltid lönar sig med återvinning. Vad gäller biologiskt avfall/kompost är biogas hårdvaluta och bor man i en kommun med biogasanläggning är det inget snack om saken.

Sen finns det massa andra faktorer som påverkar. Har man ett litet gräddfilspaket som man skurar i fem minuter i varmvatten som värmts med direktverkande el hade det förmodligen varit bättre att elda det direkt.

Jag tror att det som regel alltid är bättre i längden att lära sig att ta hand om sin egen skit än att blanda alltihop och räkna med att ”det försvinner”. För det handlar om mer än bara det praktiska vid sorteringen. Det handlar också om vårt synsätt. Vill vi fortsätta leva med en hög levnadsstandard måste vi lära oss att se det vi idag behandlar som avfall som resurser. Återvinningstekniken utvecklas hela tiden och om tio år kommer det att vara lönsamt att återvinna ännu mer av det vi idag kastar bort.

Referens i den här texten: Mats Lönngren, miljökonsult.

Solvägen

Jag hörde på radio igår om en holländsk uppfinning som kallas för ”solväg”. Det började som en idé till en tävling om nya uppfinningar med positiv miljöeffekt, och har nu förverkligats och blivit till ett pilotprojekt där vägen testas på en cykelbana norr om Amsterdam.

Det handlar om en väg som tar vara på solljuset och genererar el av det. Ytan är av skrovligt glas med stark friktion, och under ytan sitter optiska linser som koncentrerar solljuset ner till små effektiva solceller som genererar en ström. Enligt planerna ska 70 kvadratmeter av vägen kunna försörja ett konventionellt hushåll med elektricitet. Tanken är att på sikt ta fram en väg som ska kunna försörja fordonen som kör på den.

Det låter ju som en våt dröm för oss miljönördar. En väg som genererar hållbar energi åt fordonen som kör på den! Tänk er elcyklar som med hjälp av induktion från vägbanan kan drivas hur långt som helst i höga hastigheter! Tänk er kärn- och kolkraftverk som får läggas ner eftersom det är så mycket billigare att producera el från solvägar!

Nu ska vi inte ropa hej för tidigt här. Men det är en intressant uppfinning. Man kan dock fråga sig hur den skulle funka här i Göteborg, som inte är känt för att ha maximalt antal soltimmar. Å andra sidan skulle den kunna göra underverk i Spanien, Grekland eller varför inte i Chile!

Fula fiskar

För några år sedan blev började en ”ny” fisksort bli populär i svenska mataffärer. Pangasius, eller hajmal, är en odlad vitfisk från Vietnam. Den exporteras från Asien till hela världen, där den säljs billigt i frysdiskarna.

I början hörde jag mycket positivt om fisken. Den odlades hållbart i stora dammar, med husbåtar som körde runt på dammarna och fiskade upp den vuxna fisken, filéade och förpackade direkt på husbåten. Det lät bra tyckte jag, effektivt och utan onödiga transporter. Och god är den också.

Men så i höstas avslöjade Världsnaturfonden att produktionen inte var så bra som den utgav sig för att vara. Hajmalen föddes upp med fiskmjöl från annan fisk, framför allt mängder av ansjovis som är en viktig matfisk för lokalbefolkningen. Denna överfiskas i området och hotas av utrotning. För att maximera hajmalens tillväxttakt får de stora mängder fiskmjöl, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig allt, utan mycket blir enbart fiskbajs i de stora dammarna. För att fiskarna inte ska dö av sjukdomar i den här miljön har man mängder av antibiotika i vattnet.

När detta kom fram rödlistade Världsnaturfonden hajmalen, och uppmanade folk att sluta köpa den. Men den vietnamesiska regeringen blev sur och hotade med att slänga ut WWF ur landet. Resultatet blev att WWF drog tillbaka rödlistningen och istället klassade fisken som ”på väg mot hållbar produktion”.

Så nu vet man inte riktigt vad man ska tro. Man ska nog vara försiktig med att köpa hajmal. Vietnamesiska myndigheter har lovat att öka andelen miljöcertifierad hajmalsodling, men det återstår att se hur väl det går. Man kan ju hålla tummarna.

Fiskodling, förresten. Vilket konstigt ord.

EMANUEL DISSAR – del 16: ”Ekologiska hyllan”

Dissdags igen. Den här gången kommer jag att vara ganska seriös.

Vissa affärer har en ”ekologisk hylla” där de samlar sina ekologiska varor. Jag antar att det är en fin tanke, att om man letar efter ekologiskt så ska det vara lätt att hitta på ett och samma ställe. Men, när man går till affären är det väldigt sällan man letar efter ”ekologiskt”. Man letar efter ost. Eller blomkål. Eller makaroner. Inte ”ekologiskt”. Alltså har man ingen anledning att gå till ekologiskt-hyllan om man inte redan är övertygad om att det är bra att handla ekologiskt. Och är man det så letar man upp de ekologiska varorna i alla fall.

Jag skulle tro att den egentliga bakomliggande orsaken till att vissa affärer har sina eko-varor i ekologiskt-hyllor är att man vill visa utåt att ”Titta vad duktiga vi är! Vi har massa ekologiskt! Kolla, en hel hylla full!”. Men jag är tämligen säker på att det inte hjälper upp försäljningen av ekologiska varor (Även om det kan se trevligt ut). I en psykologikurs jag läste togs detta upp. Tyvärr har jag inte kvar boken vi hade, så jag kan inte referera.

Ytterligare en effekt av sådana här hyllor blir att man stärker fördomen att det skulle vara något ”speciellt” med ekologiska varor. Att de är konstiga och främmande på något sätt. ”Noggrant utvalda alternativ” står det bilden ovan. I den formuleringen lägger man att varorna är just alternativ till varor, inte egentliga varor. Men en ekologisk banan är lika mycket banan som en banan odlad på giftplantage. Kanske mer till och med. Den är inte något alternativ, den är en banan.

Så summan av kardemumman är alltså; låt pastan stå i pastahyllan. Oavsett om den är ekologisk eller inte.

Man skulle också kunna leka med tanken att ha en annan specialhylla – ”Odlad med gifter på nedhuggen regnskogsmark”-hyllan. Det låter absurt, men tyvärr skulle den hyllan få bli ganska rejäl.

Rödluvan har skaffat skjutvapen

Jag antar att många är trötta på debatten om vargjakten. De flesta säger samma sak: Lämna vargarna i fred! Ändå framhärdar regeringen i sitt beslut; att ytterligare 20 vargar ska skjutas i år.

Jag är miljövetare, inte biolog. Så mina kunskaper om artdynamik och populationsekologi är inte i toppklass. Men… vi har 150-200 vargar i Sverige. Av dem vill vi skjuta 20 st (förra året sköt vi 28, i alla fall officiellt). För att skjuta dessa 20 vargar hade 7215 jägare anmält sig den 17 januari. 7215 jägare. Mot 20 vargar. Helt sportsligt känns det inte riktigt.

Lite ironiskt är det allt att vargjakten började 2010, det internationella året för biologisk mångfald. Inte undra på att EU blir sura på lilla Sverige, som tror att det är så miljömedvetet och bra på alla sätt och vis. Om man jämför med pandan, som blivit en symbol för utrotningshotade djur (vargen klassas som starkt utrotningshotad i Sverige) så ser man hur slående skillnaden är. Det finns under 1000 pandor kvar i Kina, och där ordnar man reservat, har kampanjer osv. I Sverige ger vi order om att skjuta 20 av våra 150-200 vargar. Det roliga är att vi skrattar åt Kina för deras kommunistiska och hänsynslösa icke-demokrati. Ändå är det vi, det demokratiska Sverige, som skjuter våra utrotningshotade djur, trots att människor över hela landet protesterar.

Vad är det då för skillnad på vargen och pandan? Jo, pandan är söt. Det är inte vargen. Vargen är med i mängder av folksagor (som Rödlovan) som grym, elak och hänsynslös. Även i moderna filmer, som Sagan om Ringen, vampyrfilmer, osv finns vargen med som en mördare.

Men i verkligheten har ingen dödats av varg i Sverige sedan 1821. Vargarna själva däremot, har jagats och lemlästats i hundratals, tusentals år, för den bild av sig själva de fått i våra folksagor.

Argumentet att de måste skjutas för att de är farliga för jägarnas hundar känns bara fånigt. Har vi blivit så ignoranta så vi tycker att vi är de enda som har rätt att döda i skogen? Att det är vår rätt att kunna gå ut och ta livet av djur, men att de inte ska få utgöra något hot mot oss?

Ibland blir man trött.

SFI-lärare och fyllekatter

I tisdags hade jag och Isabel en spelning på Café Zeppelin (som håller hus i Gnutiken på Övre Husargatan). Ett trevligt ställe med en trevlig publik. Vi gick på scen kvart över nio, efter en mycket njutbar sångare som hette Tommy Knyckare. Grejen var att jag redan innan vi gick upp på scen kände på mig att den här gången kommer spelningen bli något i hästväg vad gäller flummighet. Det kan ha varit att det var såpass sent en vardagskväll, att jag suttit inne och skrivit på min uppsats hela dagen, eller att Isabel hade 38 graders feber. Men tämligen virrigt blev det. Men också grymt kul!

På bilden ovan en kort sketch på rim med Isabel som SFI-lärare. Bara en sån sak!

Scenen var inte så stor, så vi hade inte plats med någon stol som den ena av oss kunde sitta på när den andra uppträdde. Tur att det fanns ett scengolv i alla fall.

Hur som helst, trots lite textmissar och tankspriddhet blev det en kul och lyckad föreställning! Tycker jag i alla fall. Ska försöka vara mer koncentrerad nästa gång. Tack till Daniel Patriksson som tog fotona, och till Sven Bergersjö, som spelade in följande låt; Katterna i Minamata.

En vacker undergång

Jag såg en film idag – Home. Det är den franske fotografen och regissören Yann Arthus-Bertrand som gjort en och en halv timme lång film om jordens tillstånd, till 100% filmad från luften. Bilderna är häpnadsväckande och ibland så vackra att man tror man tittar på ett konstverk. Kanske är det också det man gör.

Vad handlar då filmen om? Jo, som sagt, om tillståndet på jorden. Den utspelar sig i sydamerikanska regnskogar, sibiriska tundror, centralafrikanska öknar, jordens största städer och mellan smältande isblock i Arktis. En enda röst berättar hela tiden om vad det är vi ser.

Syftet med filmen (som går att se gratis på www.home-2009.com) är att uppmärksamma världen på den överhängande fara som hotar livet på Jorden. Men vi snackar inte nåt slags ”klimathotsfilm” à la En Obekväm Sanning, utan en film med ambition att ge en helhetsbild av tillståndet hos planeten. Den har ett tidsspann på flera miljarder år, och illustrerar varenda en av våra världsdelar.

Man skulle kunna kalla det för en konstnärlig och extremt vacker naturfilm. Det är inte så att så mycket nytt kommer fram som man som miljövetare inte känner till, men förmodligen mycket som ”genomsnittsmedborgaren” (om en sådan nu finns) inte känner till. Problemet tror jag är att de flesta som ser filmen kommer att vara folk som jag, miljönördar som redan är relativt medvetna.

Filmen har diskuterats mycket i alla möjliga kretsar. Den spelades in 2009 och regissören är världsberömd. Diskussionen har i mångt och mycket gällt om sådana här filmer verkligen påverkar vårt förhållningssätt och vår livsstil. Vad gäller den här filmen tror jag att den fungerar bra som ögonöppnare för halvinsatta, men utan ytterligare återkoppling är jag rädd att ögonen åter kommer att stängas.

Men filmens styrka är bilderna. Det är så vackert att man häpnar. Och på något sätt blir det så absurt när man ser undersköna bilder på områden som farit extremt illa. Till och med det hemska och förstörda är vackert. Det ger en häftig kontrast. Och man får se helt absurda saker som klonade bostadsområden i Kina och uppbyggnaden av en av världens märkligaste städer, Dubai.

Har du 90 minuter över och är beredd på att se något av det vackraste du någonsin har sätt, se Home.