språk – Emanuel Blume

Där ställde jag till det för mig…

Nu har jag ställt till det. Sen i höstas har jag och mitt förlag Lehto Spel och Media väntat på den viktigaste bokrecensionen av alla – BTJ-recensionen. BTJ rekommenderar vilka böcker biblioteken bör ta in. Mina förra roman Nomadplaneten fick högsta betyg och 350 bibliotek köpte den. Så varför vägrar de recensera Nagriljärerna?

Så fick vi svaret: Boken innehåller ett problematiskt ord. Och det här är, med all rätt, känsligt för många. Boken utspelar sig 1993. En karaktär av typen ”skön-snubbe-som-tycker-folk-får-tåla-lite-skoj” slänger fördomar omkring sig och pratar vid två tillfällen om chokladbollar, men använder ett ord som var vanligt 1993. Det framgår att omgivningen blir illa berörd. Ändå räckte dessa två chokladbollsrelaterade repliker för att BTJ inte skulle vilja recensera.

Visst förstår jag. Språket speglar maktstrukturer och jag är glad att är n-bollarna försvunnit ur allmänspråket. Jag har inget tolkningsföreträde iom att jag varken är rasifierad eller berörd på annat sätt än att jag växte upp på nittiotalet när fler ”folkhemsrasistiska” inslag fanns kvar i språk och kultur. Men jag stör mig på att boken stoppas. Vi har den historia vi har, även de delar vi inte är stolta över. Bör en historisk skildring av verkligheten skrivas om för att passa samhällets etablerade normer idag? Eller kan även de problematiska delarna av en historisk period skildras? Jag vet ärligt talat inte.

Hur som helst – jag skulle vilja be om hjälp. Vi tappade en stor del av försäljningen på detta. De av er som tycker det är lämpligt får gärna be ert lokala bibliotek ta in Nagriljärerna. Men bara om ni vill.

Visa mindre

När började vi prata såhär??

Jag gillar Sommar i P1. Inte så att jag tycker varje program är fantastiskt, men det brukar hålla hög nivå i allmänhet och vara en bra blandning av människor som har spännande saker att berätta. Nu har jag faktiskt hört samtliga sommarprat de senaste tre åren. Alltså 2017, 2016 och 2015.

Sommarvärdarna 2017. Foto: Sveriges Radio

Vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om är en liten och kanske egentligen ganska ointressant detalj. Men som den språkfjant jag är känner jag att jag måste lufta den.

Är det så att folk mer och mer uttalar ord exakt som de skrivs?

Alltså att man uttalar t ex ”det var första gången” exakt som det stavas, med tydligt T i ”det” och R i ”var”, istället för [de va första gången] som jag tycker känns naturligt?

Ett annat exempel är ”de” och ”dem”, vilket jag spontant skulle uttala som ”dom”, som i t ex [dom kommer in]. Men många av sommarpratarna uttalar detta exakt som det stavas, alltså [de kommer in]. Ibland blir jag rentav förvirrad, eftersom jag tolkar uttalet [de kommer in] som ”det kommer in”.

Är det jag som inbillar mig, eller är det här en ändring som håller på att ske? Är det särskilt i radio, eller är det bara där jag lägger märke till det? För när man pratar med sina polare pratar man väl inte så? Eller?

En annan teori skulle kunna vara att det är lika vanligt nu som tidigare, men att producenterna släpper igenom det på ett annat sätt eftersom språket i radio blivit friare. För tydlighetens skull får jag väl skriva att jag inte nödvändigtvis tycker det här är dåligt. Visst låter det konstigt i mina öron, men språk utvecklas, mina öron till trots.

Är det så att man är rädd att låta ”slarvig” och därför sseerr tilll att ut-tala vvarr-je konn-so-nannt?

Eller är man så van vid att kommunicera med skriven text idag (artiklar, bloggar, facebook, mail, twitter, facetime, sms, snapchat, whatsapp, tinder och tolvtusen exempel till som bygger på text snarare än tal) att man anpassar talet efter texten istället för tvärtom?

Tack för att du reser tillsammans!

En snabb reflektion. Jag sitter i skrivande stund på tåget ner mot Göteborg, och tågvärden talade precis i högtalarsystemet. Han sade det vanliga – att inte glömma att checka in, vilka hållplatser som låg framför oss, och när tåget skulle vara framme. Avslutade med det där som de alltid säger; ”tack för att du reser tillsammans”.

När de började säga sådär tyckte jag det var jättekonstigt. Vadå ”du” liksom, vi är ju minst 50 pers på tåget? Vem av oss är det som ska resa tillsammans? Och med vem? Flera logiska kullerbyttor i samma mening. Till slut vande jag mig, som de flesta andra.

Men just idag satt jag och lyssnade på en ljudbok, en historisk roman av Per Anders Fogelström, där några av huvudpersonerna precis gått över från ett krångligt system med titlar och tredjepersonspronomen till att säga du och ni. Det var på tjugotalet. Några decennier senare kom Bror Rexhed och gjorde det hela ännu mycket lättare, så att jag när jag lärde mig prata på åttiotalet kunde vara säker på att

du = andra person singular, och
ni = andra person plural.

Så lång tid det tog att komma fram till nåt så enkelt. Du är en person, ni är flera personer, inte krångligare än så och ingen värdering i det. Eftersom jag tror att orden vi använder påverkar hur vi ser på varandra och varandras värden uppskattar jag att det är så. För människor som ska lära sig svenska uppskattar jag att det är så. För min egen tankspriddhet uppskattar jag att det är så.

Men så kommer Västtrafik och börjar kalla grupper av människor för du! Och ärligt talat är det nog inte bara Västtrafik, jag uppfattar att du-tilltalet blir allt vanligare rent allmänt när man vänder sig till en grupp av människor. Eller vänder man sig till individen i gruppen? Svårt att avgöra! Tack för att du reser tillsammans.

Är det ett tecken på en mer individinriktad tid? Har ”ni” blivit lite ohövligt, som ”du” var i svunna tider? Är det ett problem? Kanske. I så fall är det inte för att jag inte vill bli kallad ”du”. Det blir jag gärna, när någon vänder sig till mig som person. Men inte när det egentligen är min grupp som tilltalas. Då blir duet bara på låtsas, ett fejkat pseudopersonligt tilltal som suddar ut både individen och kollektivet.

Vi har ett så bra system som så många kämpat för,
paja inte det nu!

Och hur fasen gör jag när jag reser tillsammans?

Vad betyder det ens? Kan man ens säga så?

När man ser gamla filmer eller läser gamla böcker kan man tycka att folk pratar styltigt, ansträngt och gammalt. Att de krånglar till det med titlar (vad anser fru professorskan om adjunktens förslag?), använder konstiga former av ord (Kitty och Bess var båda aderton år gamla) och böjer ord på onödiga sätt (de skola veta att så inte är fallet). När jag var yngre fick jag alltid känslan av att folk som pratade sådär nog var lite stela och sega i huvudet också, som att de ”tänkte gammalt” på nåt sätt.

Men nu har jag börjat fundera på om jag inte håller på att bli likadan själv. Det finns mängder av ord och uttryck som jag tycker låter slarviga, men som folk födda på 90- och 00-talet säkert tycker är helt normala. Förmodligen tycker de att jag låter lika stel och krånglig som de där filmerna och böckerna jag reagerade på.

Ett exempel jag tycker mig höra överallt just nu är ordet ”ens”. Ett sånt där ord som man använder intuitivt och sällan tänker på vad det egentligen betyder. Jag kan inte ens (!) själv förklara dess exakta innebörd, men skulle säga att jag använder det när jag vill markera något inte är på ett visst sätt eller med stor säkerhet inte är på ett visst sätt. Några exempel:

”Har du ens varit i Kina?”
”Hon hade inte ens fyllt tjugo.”
”Kom det ens 40 personer till konserten?”

Det tycker mig stöta på var och varannan dag nu är att man använder det på ett helt annat sätt när man ställer frågor.

”Vad är det ens?”
”Hur gör man ens då?
”Hur långt är det ens?

Det är som att enset har kommit att markera en allmän misstro eller osäkerhet, eller hur funkar det? Vad betyder ens ens? För mig låter det jättekonstigt att använda det på det sättet. Men jag är över trettio och säkert i samma ålder som skådespelarna i de där svartvita filmerna eller Carolyn Keene när hon skrev ”aderton” (Ja, jag vet att det var en pseudonym, men ni fattar). Alltså sitter det säkert fräscha ungdomar överallt som tycker att jag låter som om om jag kom från stenåldern. Antar att det bara är att acceptera. Å andra sidan är de flesta som jag hör använda ens på ”det nya sättet” i min ålder. Så det kanske inte har med åldern att göra, bara att jag är petig med språk? Ungefär som att jag fortfarande säger ”Jag vet var den är” istället för ”Jag vet vart den är”, eller ”Jag ringde honom” istället för ”Jag ringde han”.

Jag får trösta mig med att jag i alla fall inte säger aderton eller kallar folk för fru professorskan.

(PS. Det slog mig att det här med han/hon och honom/henne verkar svårare på svenska än på engelska. Har aldrig hört någon säga ”I called he” eller ”I called she”, istället för ”I called him” eller ”I called her”. Är vi mer noga med att tala ”korrekt engelska” än ”korrekt svenska”?)

Smurf – nu får du inte prata!

När jag var liten och bodde på Tjörn hade vi en konstig grej för oss när två personer råkade säga samma sak samtidigt. När det hände gällde det att säga krax så snabbt som möjligt. Den som var sist var tvungen att hålla tyst, ända tills den andra personen sa den förstas namn.

Det här höll vi på med i hela låg- och mellanstadiet, men när vi började på högstadiet förstod ingen vad vi menade när vi sade krax. Däremot gällde ett annat uttryck, nämligen smurf. Jag lärde mig aldrig riktigt att säga smurf, men fortfarande, trots att jag fyllt trettio, sitter det i ryggmärgen att säga krax när jag råkar säga samma sak samtidigt som någon annan.

För ett par veckor sedan började jag av någon anledning undra hur spritt det här var. Hade man liknande grejer för sig på andra ställen i Sverige? Använde man liknande uttryck? Jag lade ut frågan på facebook, och fick inte färre än 44 svar. Det visade sig att samma lek förekom i hela Sverige, i lite olika varianter. Här kommer resultatet av min mini-undersökning:

Vanligaste uttryck:
Smurf (27 svar av 44)

Andra uttryck som förekom mer än en gång:
Vi ska på samma kalas – 3 st
Filipin – 3 st
Lyckan är min – 2 st
Krax – 2 st

Uttryck som bara förekom en gång
Eko, flygande ost, jag får roligare än du på lördag, du är skyldig mig en öl, bingo, Kronblom, Kalle Anka.

Det verkar som den varianten jag är van vid, att den som kommer sist inte får prata förrän den andre säger ens namn, är vanligast bland folk födda efter 1980. Smurfarna/smurferna ”uppfanns” i slutet av 50-talet och de första seriealbumen kom 1963, så det verkar ha dröjt innan de började användas på det här sättet. Bland äldre verkar det vara vanligare att säga ett uttryck, dock inte smurf, utan några påföljder.

Och varför just smurf? Någon förklarade det med att man blir blå som en smurf av att vara tvungen att hålla tyst innan den andre sa ens namn, men… hmm.

Jag har försökt hitta nåt slags regionalt mönster, men det verkar inte vara vanligare med vissa uttryck i vissa delar av landet. Förutom på min gamla skola på Tjörn kom den enda andra person som säger krax från Skåne. Smurf är vanligast överallt, från Skåne till Västerbotten.

Finns det fler uttryck? Och finns det ännu fler som säger krax?

Jag har minsann inte flyttat på nåt fotoalbum!!

Jag lade upp ett gäng foton igår från Norrlandsresan. Idag fick jag följande fråga:

”Vart togs det här albumet?”

Tja, om jag skulle svara på det får jag väl säga att det vet väl inte jag, jag har inte flyttat på några album.

Det är kul det här med språk och språkförändringar. Jag är oftast öppen för att ord växlar, föds och dör ut. Det är ju lite det som är grejen med språk, att det utvecklas. Men nånstans inom mig sitter en liten konservativ rackare som slår näven för pannan när hen ser sådana formuleringar.

Inte nog med att det står vart istället för var. Kan man verkligen ta ett album? Tar man ett album tolkar jag det spontant som att man tar det i handen och lägger beslag på det. I kombination med att byta ut var mot vart blir resultatet ganska komiskt.

Efter att ha varit några veckor i norra Sverige har jag ju fått lite perspektiv på det här med att använda vart (eller vars, som det oftare blir). Det kommer nog ett längre inlägg inom kort om de mest spännande skillnaderna jag tänkte på i norrlandsdialekterna.

Sitt tätt.

På KappAhl säljer de ladugårds-shorts!

Jag sprang på den här jättereklamaffischen för KappAhl häromdagen.

Jag kunde inte låta bli att reagera på vilka ord och vilket språk de valt att använda. Överst står det ”Hey, I like your Style!” på engelska. Längre ner står ”Summer Days”. I mittenbubblan står ”Barn Shorts”. Om man nu betänker att de två andra bubblorna är på engelska så är det ju logiskt att tro att ”barn shorts”-bubblan också borde vara det. Särskilt med tanke på att det även står ”Shop at kappahl.com” längst upp till vänster, inte ”Handla på kappahl.com”. Hade det varit shorts för barn som åsyftades hade det ju stått barnshorts, i ett ord, och det gör det ju inte.

Den logiska följden blir alltså att det rör sig om just ”barn shorts”, som översatt till svenska blir ladugårdsshorts, alltså kortbyxor som används i ladugården. Dessutom ser ju de shortsbärande personerna på bilden ut att stå vid en lada, om än en vitmålad sådan.

Jag fånar mig nu, som ni säkert förstår, men ibland blir jag lite fundersam. Varför peta in engelska ord och uttryck på alla möjliga ställen som egentligen inte betyder nåt? Att dessa ord och uttryck är väldigt tomma på innehåll blir tydligt om man översätter dem till svenska. ”Hallå, jag gillar din stil”, och ”sommardagar”. Jaha liksom. Det är som att man gömmer det intetsägande bakom ett annat språk, så det låter häftigt och hippt.

Vad gammal jag känner mig. Och de var ju tur att de inte sålde badshorts.

Apropå ingenting alls, jag har fortfarande kampanjrea på nya skivan! 75 kr för bara Inte riktigt än, eller 100 kr för både den och min gamla skiva Vår revolution. Passa på innan maj tar slut! Skriv ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress och vilka skivor du vill ha, så kommer skivor och faktura på ett par dagar.

Så pratar man i Jämtland

Nu sitter jag på tåget på väg mot Göteborg. Vi lämnade Östersund vid elva i förmiddags, och om några timmar kommer jag att vara hemma i lägenheten igen, efter en julvecka i Jämtland och Härjedalen.

Som jag skrev häromdagen är det så mycket jag skulle vilja skriva om nu. Men jag tänkte fortsätta att gå som katten kring het gröt lite till och göra några reflektioner kring skillnaderna i hur människorna jag umgåtts med den här veckan talade kontra hur vi brukar tala hemma i Västsverige. Dialektskillnader alltså, inte i uttal utan vilka ord man använder på olika sätt. Det blir ganska tydligt när man umgås nära inpå folk.

Det här är ingen komplett lista och gör inte anspråk på att vara korrekt på nåt sätt. Det är bara en samling språkliga iakttagelser jag gjort under senaste veckan som jag tycker är kul. Påpeka gärna om jag missuppfattat nåt eller om det är nåt jag inte fått med.

Här kommer alltså en bohuslänspojks iakttagelser av språket jag hört senaste veckan kontra hur det låter hemma.

1. Ingen adjektivböjning i plural
En av de första grejerna jag kom att tänka på. Man böjer inte adjektiv efter antal. Det blir alltså snödrivorna var stor istället för snödrivorna var stora, och tallrikarna är ren istället för tallrikarna är rena. Intressant. Ungefär som i engelskan, där man inte heller böjer efter antal; the plate is clean – the plates are clean. Fast å andra sidan böjer man hjälpverbet i engelskan, insåg jag ju nu…

2. Förkortning till första stavelsen i sammansatta ord
Lite besläktad med ovanstående. Vi var ute i jordkällaren och skulle hämta potatis, och då blev jag visad vatt-lingonen, som alltså var lingon inlagda i vatten. Vi pratade också om gamm-TV:n som stod i förrådet. Alltså den gamla TV:n. Kommer inte på nån bra motsvarighet i nåt annat språk eller dialekt, mer än dialekter norröver.

3. Snopptillägg på föremål
Många saker kallas för han istället för den och det. Det är väl ganska vanligt i många dialekter, även i mina hemtrakter. Men det kändes mycket vanligare här än hemma. Bilen är han, vedträt är han, skotern är han och så vidare. Men aldrig att nåt var hon. Nån som vet en dialekt när man pratar om föremål som hon? Och då menar jag att man använder det på riktigt, när man pratar vardagsspråk. Man brukar ju säga att båtar brukar kallas hon, men jag har nog aldrig upplevt att någon gjort det i praktiken. Däremot har jag ofta hört båtar kallas han. Ytterligare en dialektal grej (som förmodligen är lika vanlig hemma) är att han och hon används även i objektsform, alltså där det i rikssvenskan är honom och henne. Edit: Jag har faktiskt fått en del exempel där hon faktiskt används spontant i flera olika dialekter. T ex om klockan och katter. Skönt!

4. Vart istället för var
Också jättevanligt i många dialekter, inklusive hemma. Men mer genomgående i här. Vart är hundmaten? istället för var är hundmaten? och så vidare. Jag fick en idé om att det skulle kunna vara så formen vars uppstod (som i vars ska du gå?), att man från början sa vart ska du gå, men vartet och skaet flöt ihop så att det blev [vaschkadugå] och vartet blev ett vars. Ungefär som hur ordet på som är standard i svenskan idag från början var å, men i och med att man sa upp å (som i upp å vägen) blev det snart upp på och å blev på permanent.

5. He
Verbens motsvarighet till schweitzisk armékniv. He kan betyda sätta, ställa, lägga, hälla, placera, flytta, hiva, lyfta osv. Kanske det närmaste man kommer en svensk motsvarighet till put. He äggen i smeten, he in väskorna i bilen, he undan snön från trappan och så vidare. Praktiskt.

6. Såålde och såålt
Böjningarna av ordet sälja; sålde och sålt, verkar få långa å:n, som i få och ål. Tydligen gäller samma sak för ordet läcker, som blir läker. Då snackar vi inte om sår utan om vattenflaskor och grejer.

7. Annat sätt att använda ”lär”
Lär ska vara och lär måste är uttryck som jag i min dialekt spontant inte skulle använda. Om jag har hört att något är på ett visst sätt (t ex att det är svårt att få biljetter till en teater) skulle jag säga det lär vara svårt att få tag på biljetter. Men här sa man det lär ska vara svårt att få tag på biljetter. Och man lär måste boka dem i förväg.

Ord och små missförstånd

Ibland hör man ord användas på ett helt annat sätt än man är van vid. Jag blev t ex förvånad när någon kommenterade på min facebookstatus att något var ett ”ökennamn” för något annat. Jag antog att personen ifråga menade ”öknamn”. Att misstolka det som ökennamn har jag aldrig varit med om tidigare, men det är rätt kul!

Som den språknörd jag är mailade jag faktiskt Språket i P1 och några dagar senare ringde de och jag fick vara med en snutt i programmet och prata om ökennamn. Men inte nog med det. Den senaste tiden har jag lagt märke till fler och fler ord och uttryck som folk använder, som inte alls är vad de var från början. Några exempel:

• Sväva på molnet – istället för att sväva på målet.
• Bronskloss – istället för bromskloss.
• Dygnsur – istället för dyngsur.
• Pointera – istället för att poängtera.

Några av de här är inte så konstiga egentligen. Sväva på molnet är mer visuellt än sväva på målet, och lättare att ta till sig. Dessutom kan man ju sväva på moln, även om det betyder nåt helt annat. Pointera kan betyda att man pekar/pointar på något, vilket kan tyckas mer logiskt än att ge poäng åt något. Lite som att ”charkuteri” kan bli ”skärkötteri”, och ”konferencier” kan bli ”komframåsäg”. Folketymologier kallas det visst.

Fast bronskloss och dygnsur känns konstigt.

Små ord

Jag reagerar ofta på vilka ord folk använder. Ibland kanske till överdrift, men jag tror att vårt ordval när vi pratar med varandra om olika saker i längden får stor betydelse för hur vi uppfattar det vi pratar om, även om man spontant tänker att ”Äh, petitesser!”

Det ord jag tänkte på den här gången är ordet ”alternativ”. Vad betyder det? Spontant skulle jag säga att det är något som avviker från det vanliga. Nåt som inte är standard, utan nåt speciellt, nåt icke-normalt. När man jobbar med miljö och energi kommer man ofta i kontakt med uttrycket ”alternativa energikällor”. Vissa kallar dem bara för ”alternativen”.

Jag hoppar till varje gång jag hör uttrycket. Alternativa energikällor. Vi har haft vattenkraft i över hundra år i Sverige, så vari ligger det alternativa? Det är ganska standard, kan jag tycka, särskilt med tanke på att det är den största källan till el vi har idag i Sverige.

Säg vad det handlar om istället. Förnybara energikällor. Att säga att något är alternativt är att säga att det är något som är avvikande och inte det som betraktas som ”normalt”. Men såväl vatten-, vind-, sol- och biokraft är i högsta grad utvecklade energikällor och inte det minsta alternativa (även om vågkraft och en del annat spännande nog skulle kvalificera som rejält alternativt). Att säga att något är alternativt är också att bekräfta att det vi inte kallar alternativt, dvs olja, kol, kärnkraft osv, är det normala, det seriösa och det som gäller.

Det är dags för energisverige att inse att det som ansågs alternativt på 60- och 70-talet är vad som faktiskt är moget och hållbart idag. Den punkiga, alternativa vind- och solkraftskraftstonåringen har vuxit upp. Nu är det hon, inte olje- och kärnkraftsfarsan med sitt grånande hår och åldrade värderingar, som har en chans att föra släktet vidare in i framtiden. Och det är inte det minsta alternativt.